Den har under lång tid bidragit till att fylla våra spalter och kommentarsfälten i sociala medier: diskussionen om kyrkornas röda siffror. Det är tydligt att det finns ett engagemang, tack och lov också från den yngre generationen, för kristenhetens framtid. Men hur detta ska omsättas till handling och resultat är en avgörande fråga.
Nyligen publicerade Dagen en uppmuntrande artikel om tio församlingar som växer. Det som särskilt är glädjande är när det beror på att nya människor nås – och inte främst för att man lyckats med ett sådant hippt koncept att redan kyrkliga lockas att hoppa från en medlemsmatrikel till en annan. Det är i detta, och i förvaltandet av de människor som redan i dag finns i församlingen så att de tillåts göra den till sin, som en stor del av lösningen finns.
Vägen till att vända utvecklingen är och förblir punkt 1A: missionsbefallningen. Att dela vad som brukar kallas för jordens bästa budskap med dem som ännu inte hört – här hemma, och långt borta. Vi måste sluta att enbart orda. Det är dags för handling.
Från hjärta till handling. Det är rubriken på en missionssatsning inom Evangeliska frikyrkan som varit på turné under hösten. Budskapet är tydligt: Jesus själv befaller oss att älska Herren av hela vårt hjärta … och vår nästa som oss själva. Kärleken till Jesus bör omsättas i kärleksfull handling för medmänniskan som vi också älskar. Genom att vi har sett och hört budskapet om Jesus ger vi det vidare till andra (1 Joh 1:3) så att även de kan få se och höra och få sina liv upprättade. Kanske finns det här en brist, eller blockering, i rörelsen från hjärta till handling i svensk kristenhet?
Det krävs ingen raketforskning för att se att evangelisations- och missionsengagemanget inom svensk kristenhet inte bara har förändrats över tid, det har på sina håll även minskat.
När Equmeniakyrkan i sin stora enkät frågade sina församlingar om vilka områden de behövde stöd på var missionen inte ett sådant område. En del tolkar resultatet som att det ännu finns ett starkt ihållande stöd för mission. Andra som att en del församlingar inte (längre) ser det som viktigt, tyvärr ligger nog den senare analysen närmare sakernas tillstånd – och så också i andra delar av kristenheten. Vad beror det på?
En anledning är naturligtvis teologisk. Tror kristna inte längre att Jesus är enda vägen till Gud finns det heller inte någon anledning till att missionera. Om kyrkans uppdrag enbart är att bidra med gemenskap och allmosor till mindre bemedlade finns ingen motivation att ”prångla på folk Jesus” eller ”slå dem i huvudet med Bibeln” (som de som ogärna vill betona omvändelse brukar uttrycka sig).
[ Lennarth Hambre: Skriande behov av förändring i Equmeniakyrkan ]
Det är en allvarlig utveckling. Klimat, jämställdhet, bistånd – allt detta är av största vikt om kyrkan vill vara trovärdig. Men vi kan inte sluta predika korset. Predika Jesus. Risken blir annars att kristenheten gärna vurmar för nog så viktiga projekt – vatten, rättigheter, skola och utbildning, något som i allra högsta grad är en praktisk konsekvens av evangelium – men talar långt ifrån lika högt om varje människas behov av själens frälsning.
Ett annat skäl för att engagemanget för evangelisation och mission minskat är att svenskar litar på att storebror staten tar hand om all vår välfärd. Så pass att vi ibland inte längre ser oss som i behov av någon frälsare. Är det alltså fel med högre levnadsstandard, utbyggd välfärd och offentligt finansierad skola? Inte alls. Felet ligger i när vi sätter vår förtröstan till den skattefinansierade omsorgen snarare än Guds. Eller: när kyrkan backar från sitt gudagivna uppdrag i tron att staten ska utföra det.
Om nu islam skulle vara på väg att ta över det svenska samhället, som en del är rädda för, vad är kyrkans svar på det?
— Frida Park
En av samhällets största utmaningar just nu är gängkriminalitet – vad är kyrkans svar på det? Det främsta borde vara att predika frälsning, något som kriminologer och ministrar ser som avgörande i kampen mot gängen, inte att enbart ropa på fler poliser och bättre socialtjänst. Det kan kosta på, vara jobbigt och krävande. Men Jesus lovade oss ingen räkmacka.
En annan massiv samhällsutmaning är integrationen. Hur ska människor få komma in och bli en del av vårt samhälle? Bjud in dem! Och om nu islam skulle vara på väg att ta över det svenska samhället, som en del är rädda för, vad är kyrkans svar på det? Mission. Inte att lagstifta emot moskéer och kasta ut den som är muslim ur Sverige, som ledarredaktionen samtalade om i sitt senaste avsnitt av Ledarpodden.
Rörelsen ”från hjärta till handling” måste vakas över i svensk kristenhet. Tron utan handlingar är död. Behöver svensk kristenhet bli berörd av Guds kärlek igen? Ja! Det är vår bön och längtan. Behöver svensk kristenhet gå från hjärta till handling? Ja! Det är vår bön och vår längtan.
