Är det inte dags för att inse att ord inte räcker? När hälften av Sveriges judar säger att de överväger att flytta ifrån landet. När 7 av 10 säger att de är betydligt mer otrygga efter Hamas attack på Israel den 7 oktober. När elever inte längre vågar bära sin Davidsstjärna i skolan på grund av risken för mobbning, trakasserier och våld. När judiska församlingen i Göteborg på grund av säkerhetsläget inte vågar ha gudstjänster i sin synagoga som stått på samma plats sedan 1800-talet. Nu är ordens tidevarv över och handlingens måste inträda.
Antisemitismen, detta gift som tar sig in och verkar överleva såväl nioårig grundskola som informationskampanjer och kippavandringar. Judehatet, denna förfärliga och djävulska tankefigur som motiverat förföljelse och folkmord genom hela historien. Antisemitismen som än i dag, i detta ”upplysta tidevarv” lyckas stå emot även det mest omfattande värdegrundsprojekt.
Att inte veta bättre är aldrig en ursäkt, på sin höjd en otillräcklig förklaring.
— Frida Park
En av orsakerna till att det år efter år fortsätter att bita sig fast är att kunskapen tyvärr är skrämmande låg. Ibland är det ren okunskap som ligger bakom att influerare och kulturkändisar inte förmår hålla linjen gentemot regelrätt antisemitism i sina inlägg. Men att inte veta bättre är aldrig en ursäkt, på sin höjd en otillräcklig förklaring.
Hur är det möjligt att växa upp i Sverige, gå i svensk skola och leva i det svenska samhället utan att möta fakta om Förintelsen, nazism och antisemitism? Det är svårt att tro att någon kan vara helt ovetande. Trots kunskap väljer vissa ändå att sprida hat mot judar.
Vissa typer av antisemitism är lätta att känna igen och avslöja. Som högerextrema som vurmar för nationen och vill kasta ut allt som inte hör ihop med deras vision av ”svenskhet”. Andra är lättare att missa. Som hatet i vissa muslimska kretsar där man bygger sin teologi utifrån vissa suror (och ignorerar andra). Eller varför inte fördomarna i vissa vänstergrupper som inte får ihop sin klassanalys med verkligheten och då föredrar sin felaktiga analys, som Ledarpodden berört. Men svårare att upptäcka är den sortens antisemitism där arbetskamraten på kafferasten i förbifarten säger att ”judar styr ju allt kapital”. Eller läraren som på lektionen inte förmår göra skillnad på staten Israels agerande och judar över hela världen.
[ Ledarpodden: Antisemitismens svenska ansikte ]
Våldet kan vi motverka. Säkerheten kan vi höja. Information kan vi sprida. Men även antisemitismen på arbetsplatsen, bussen, affären eller i kyrkan måste motarbetas. Hur? Naturligtvis genom att säga emot varje gång. Men också genom att visa att ingen jude i Sverige ska behöva stå ensam emot hatet. Emot trakasserierna. Emot konspirationerna.
När jag hörde att min judiska vän tog av sig sitt halsband med Davidsstjärnan på grund av hot bestämde jag mig. Jag tar på mig min. I solidaritet med pojken som inte vågar gå till skolan; med flickan som drar sig för att berätta att hon är jude av rädsla för att utsättas för våld; med mamman som tvivlar på om Sverige är ett land hennes barn kan växa upp och leva i trygghet. För kampen mot antisemitism är inte enbart judarnas, den måste vara allas.
[ Steven Crosson: Jag häpnar av vad jag hörde på propalestinska demonstrationen ]
