Det är många som har blivit brända av karismatiska möten och händelser, likt frågeställaren Christina Halldorf svarar i Dagen (6/12). I det refererade fallet handlar det om en profetia som blivit en börda för en man och hans fru under hela deras liv. Vilken sorg för honom och vilket ansvar för den som förmedlade det som förmodades vara en profetia.
Men missbruk är inte skäl nog att kasta den långa traditionen av karismatiska erfarenheter som kyrkan förvaltar överbord. Ett bättre alternativ än dålig karismatik är sund karismatik.
Men vad innebär det?
En grundläggande insikt för en sådan är att vi är människor och Gud är Gud. Det betyder att det inte finns några rena, det vill säga av oss opåverkade, erfarenheter med Gud. De är alltid förmedlade.
I vissa traditioner handlar det främst om sakramenten. Gud förmedlar sin nåd genom bröd och vin i Herrens måltid. I karismatiska rörelser, såväl lutherska, katolska som frikyrkliga, betonas också andliga uttryck som profetia, tungotal, bön om helande och så vidare.
En sak har dessa gemensamt – de behöver en människa som ställer sig till förfogande. Och då kommer det alltid att vara grumligt och uppblandat.
En fara är den maktställning som ges till, eller tas av, den som förmedlar vad som kan vara ett ord från Gud. Därför faller det stort ansvar på den som frambär en hälsning att göra det på ett klokt sätt. Det gäller att alltid vara medveten om att det inte är Guds rena ord som uttalas. Ibland uttalas även bibelord på ett manipulerande sätt. Här har många karismatiska rörelser gått fel.
Orden uttalas i sammanhang där det förväntas att Gud talar på olika sätt. Det betyder att den som får profetiska ord hamnar i ett överläge, en maktposition. Med det följer också status (så fungerar nämligen alla mänskliga gemenskaper). Det är därför Paulus talar om att profetia alltid ska prövas. Ta aldrig orden som rena Guds ord utan att pröva.
[ Dokument: Församlingen behöver lära sig ta emot det profetiska och höra från Gud ]
Visst kan Gud tala oväntat, men i de allra flesta fall är det naturliga och det profetiska i samklang.
— Fredrik Wenell
De församlingar som praktiserar profetia behöver därför vara ytterst noggranna med att ge mandat att pröva tilltal. Bengt Sjöberg (14/12) skriver klokt om detta på debatt utifrån egen erfarenhet. Ett ord han fick ”gav genklang” i honom. I den lutherska traditionen, i relation till prästkallelsen, talas det om den yttre och inre kallelsen. Det är tillämpbart också på profetia. Alltså, om en person uttalar en profetia över en person bör det finnas en bekräftelse hos personen själv. Visst kan Gud tala oväntat, men i de allra flesta fall är det naturliga och det profetiska i samklang. Gud är ju nämligen också skapare med alla våra naturliga gåvor. Gud verkar i både vår vilja och genom våra handlingar.
Men precis som Hans Lindetorp (12/12) påpekar är det alltför lätt i vår materialistiska värld att avskriva det karismatiska. Det vore ett stort misstag eftersom det andliga sökandet tycks alltmer utbrett. Även naturvetenskapligt utbildade personer besöker andliga medium för vägledning. Många inser att den slutna världsbilden inte är tillräcklig. En kyrka som praktiserar en sund karismatik är avgörande för att möta den längtan. Och Paulus säger gång på gång: Sök mer av Anden.
