Det hör tyvärr inte till ovanligheterna att jag möter präster, pastorer, och om jag får vara så ärlig, kyrkoledare, som uttrycker en viss tveksamhet inför att frågor kring livets början och slut borde vara något kyrkan engagerar sig i. Om det är en utbredd hållning är det inte så konstigt att enbart 46 pastorer och ledare skrev under uppropet inför Livets söndag den tredje advent. Men det är en hållning som kyrkan inte ens borde överväga.
Den kristna människosynen, som grundar sig i tron att varje människa är unik och kärleksfullt skapad av Gud, är en grundbult för det kyrkans engagemang för utsatta, oavsett om vi pratar om barn med funktionsnedsättning, fosterdiagnostik som sorterar bort ofödda med Downs syndrom, människor på flykt undan våld och fara eller äldre som i livets slutskede har rätt till en värdig vård. Många fler pastorer och ledare borde frimodigt kunna skriva under en deklaration som den Dagen publicerade på debatt.
Ja, i alla dessa frågor kan det uppstå etiska frågeställningar. Dilemman som sätter rättigheter och viktiga värden emot varandra. För att kunna navigera visligt måste man dels ha en stadig kompass, kalibrerad i enlighet den kristna människosynen och dels kunskap om frågornas olika dimensioner. Men det går knappast så länge präster och pastorer undviker frågorna eller ser dem som underordnade – att de ”skymmer korset”.
Ibland upprörs vi för lite över dem som av rädsla för att stöta sig med samtiden inte vågar säga, med kärlek, att även ett ofött liv är ett människoliv.
— Frida Park
Men en kristen tro kan inte överleva om den inte också får utlopp i ett engagemang för att ge den kristna tron vidare och för att verka för ett samhälle som genomsyras av den kristna människosynen. Det uppdrag Jesus själv gav kyrkan var att predika evangelium. Det kan man göra man på många sätt. Att göra det genom att ta ställning för människolivets okränkbarhet även i frågor där opinionens vågor ibland går höga är inte att skymma korset. Det är att skapa trovärdighet för de goda nyheterna om att varje människa är oändligt älskad av Gud, oavsett hur livet i övrigt ser ut. Att inte ta ställning och att inte uppmuntra till engagemang, även i svåra frågor, är snarare att skymma korset.
Vi upprörs ibland inte så lite av kristna som går alldeles för långt i sin nitiskhet att de glömmer kärleken till medmänniskan och att inte döma. Kristna med bilder på blodiga foster eller plakat om ”barnamord” har bidragit till att bygga murar så att människor fått svårt att höra budskapet om en kärleksfull och nådefull Gud. Men ibland upprörs vi för lite över dem som av rädsla för att stöta sig med samtiden inte vågar säga, med kärlek, att även ett ofött liv är ett människoliv. Att även den som är rädd att ligga andra till last inte ska behöva be om dödshjälp. Att även den som är på flykt har rätt till en fristad.
Dikeskörningarna har varit för djupa. Munkavlarna för många. Debattartiklar är måhända inte det viktigaste måttet på en trovärdig kyrka som predikar evangelium och står upp för människolivets okränkbarhet. Det sker i vardagen, vid köksbordet, i predikan, i styrelserummen – i ord och i handling. Låt det fortsätta. För evangeliets skull.
[ 46 kristna ledare: Människolivets värdighet har stegvis devalverats ]
