Så snart O helga natt och klingat ut i katedraler, kyrkor och kapell med texten om att ”uti en slav du ser en älskad broder och se din ovän blir dig kär” börjar församlingarna fundera på vad det ska bli av 2024. Just frågan om omsorgen om människor som lever under olika former av slaveri är vid sidan av försoningens budskap kyrkans stora framtidsutmaningar. Vår tids slaveri kan gälla människohandel – men också en bundenhet, att vara låst i ensamhet, svår sjukdom, missbruk eller utanförskap.
Om några dagar håller pingströrelsen sina pastorsdagar och Equmeniakyrkan sin Vinterkonferens. Båda initiativen samlar många medarbetare i rörelserna. Båda samfunden står inför ledarskifte vilket vanligtvis leder både till utvärdering och kalibrering av kompassnålen. Vilka signaler kommer nuvarande ledning ge till pastorerna i de två största frikyrkorörelserna?
Ett annat samfund som fick ny ledare under 2023 var Svenska kyrkan. Martin Modéus är ny ärkebiskop, en uttalat församlingsinriktad ledare. En sådan ledarprofil ger hopp inför framtiden. Svenska kyrkan, men även Pingst och Equmeniakyrkan behöver förflytta fokus från samfundsstruktur till församlingsnivå. Det som händer av förändring sker vanligtvis i människors vardag. Kyrkoledningar kan skapa förutsättningar och frigöra resurser men livet levs i de lokala församlingarna.
[ Frida Park: Kyrkorna borde ta möjligheten att hjälpa fler ]
Om det lokala förändringsarbetet uteblir riskerar svensk kristenhet att gå en smärtsam tid till mötes. Gudstjänstförnyelse är avgörande och målmedvetenhet kring förnyelse av äldre församlingar och grundande av nya är ett måste. I områden där evangeliet är svagt representerat är församlingsplantering nödvändig: som i utanförskapsområden i storstäderna, platser där församlingar dött ut eller där medelåldern är hög. Lokala församlingar kan med samfundens stöd gå samman och plantera nytt. Här krävs samordning, tro och uthållighet.
Det är inte nog med att fylla igen hållen i det offentligas stödnät. Vi behöver räkna med Guds ingripande.
— Lennarth Hambre
Svensk kristenhet har stor trovärdighet i sitt viktiga hjälparbete. Vi hör återkommande rapporter om hur fler söker stöd av kyrkornas sociala insatser, något som blir avgörande inte minst då myndigheterna tar jul- och nyårsledigt. Hjälpen blir en berättelse om evangeliets kraft, en berättelse som behöver höras året om. Det kan bli möjligt genom att i större utsträckning än tidigare skapa allianser mellan kyrkor, församlingar och andra parter i civilsamhället.
Men kyrkornas hjälpverksamhet är inte tillräckligt. Det är inte nog med att fylla igen hållen i det offentligas stödnät. Vi behöver räkna med Guds ingripande.
Sångtexten ”Jag viskar en bön i natt. För dom som inget har. För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks” påminner oss om behovet av en kristen bönerörelse. Som människor och kyrkor, i såväl Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan som pingströrelsen och alla andra samfund, är vi beroende av Gud.
Det är värt att påminna sig orden från Ordspråksboken: ”För den som delar med sig blir världen bara större” (The Message). Det gäller både dagligt bröd, församlingsplantering, tillväxt och förbön. Men också evangelium till medmänniskan.
