Bister men strålande vacker vintermorgon. För varje morgon masar sig solen upp lite tidigare än dagen före och så vet vi att kyla snart byts ut i försiktig vårvärme, mörker i ljus, snön besegras av takdropp och snödroppar. Det är verkligheten, men skulle också kunna vara en bild av hur det ser ut i vårt samhälle. Mörker, kyla och frostiga – eller till och med djupfrysta – relationer. Men det finns hopp.
En av de främsta hoppbärarna är församlingen. Församlingen vars gemenskap är unik – över ålders-, etnicitets- och åsiktsgränser samlas människor med ett enda gemensamt: tron på Jesus. Och detta enda innebär ett syskonskap som river ned murar och bygger broar. I församlingen får brustna människor nya livschanser. I församlingen helas trasiga relationer. I församlingen bryts ensamhet. I församlingen finns mötet med den evige.
Ofullkomlig och otillräcklig är den måhända ofta. Men det är något oerhört att en samling ofullkomliga kan få härbärgera det fullkomliga. Med Jesus i centrum kan även den minsta församlingen få göra den största skillnaden, för enskilda och för hela samhällen.
När Equmeniakyrkans medarbetare och pingströrelsens ledare var för sig samlas till konferens i dagarna är det en oerhörd potential som fylkas. Människor som vill se och göra skillnad. Det finns egentligen ingen gräns för vad Gud kan göra genom församlingar som vill sätta Honom i centrum. Mörker besegras av ljus. Kyla av värme. Död av liv. Hoppfullt för frikyrkan!
[ "En speciell glädje att få mötas igen på Vinterkonferensen" ]
