Vintern har inneburit både gott om kyla och snö. För bilisterna på E22:an har detta blivit något av ett trafikgissel. För Älvsbyborna blev det farligt på riktigt med nästan 40 minusgraderna i kombination med strömlöshet. För Stockholmarna, däremot, har vintern bara varit skoj. Nu får man se upp i skog och mark. Skidorna åker på. Termosen fylles med varm choklad. Pulkorna dras fram.
Liksom senaste vintervintern 2021 har Skogskyrkogården blivit en plats för pulkaåk. I världsarvet, där över 100 000 personer ligger i begravda, åks det nu både stjärtlapp och skidor. Det tjoas och det rejsas. Och det är ett otyg.
Det är givetvis respektlöst att använda en kyrkogård som slalombacke, vilket Dagens ledarsida tidigare skrivit om. I dag gäller bergavningslagen, i vilken det står att ”en begravningsplats ska hållas i ordnat och värdigt skick och den helgd som tillkommer de dödas vilorum ska alltid iakttas”.
Om detta har det informerats på Skogskyrkogården. Men skyltarna har dragits ner. Och åkningen har fortsatt. Detta har föranlett en förnyad debatt. Och det moderata oppositionsrådet är rasande.
Det finns platser som är väl lämpade för lek och skoj. Men det finns också några få platser där människor behöver ro. Stillhet att sörja och gråta i fred. Där någon i detta nu lägger en moder till den sista vilan, eller tänder ett ljus för sitt avlidna barn. Plats där smärtan får utrymme finns det inte många av, och det är värt att dessa rum får vara just det. Oaser av lugn, saknad och eftertanke.
Samtidigt är det inget nytt att kyrkogården som rum är en plats som alltid legat i skärningspunkten mellan det sakrala och det profana. Mellan kyrkan och torget. Mellan Gud och tjo och tjim.
I boken Bondetro och kyrkoro går professor Göran Malmstedt igenom hur synen på kyrkogården förändrats genom historien. Under den tidigmoderna tiden var kyrkogården långt ifrån någon fridfull plats. Det dansades, festades, köpslogs och dracks på kyrkogårdarna. Bland de namnkunniga kritikerna till detta fanns bland annat Martin Luther. Han menade att kyrkogården rimligtvis borde vara en fridfull och vördnadsfull plats.
[ Delade meningar om pulkaåkning på kyrkogårdar ]
Att Luther bannade bullret gjorde dock föga. Gustav Vasa uppmanade bönderna att skärpa sig. Men buset fortsatte. Det såldes tobak bland gravstenarna. Det dansades. Det spelades brännboll. Präster, länsman och kungamakt suckade och fortsatte under århundraden att utfärda nya förordningar. Men likväl fortsatte kyrkogården att brukas till annat än till den stora vilan.
Med andra ord har människor varit smaklösa och självupptagna i alla tider. Det kan finnas något förklarande, nästan tröstefullt, i det. Och likväl är det, precis som Vasa och Luther påpekade, djupt olämpligt att störa människors sorg. Det var olämpligt 1524 och det är olämpligt 2024. Vill man åka pulka, jogga, dansa, grilla eller bjuda till picknick – gör det någon annanstans än just där människor sörjer.
[ Frida Park: Nej sörjande ska inte behöva se upp i backen ]
