Det här blir inte en vanlig ledare. I så fall hade jag inlett med att räkna upp siffror över hur eländigt kristna har det i Nigeria. Siffrorna saknas sannerligen inte. Kanske hade jag berättat om de unga kvinnor som blev kidnappade och våldtagna av islamister och ännu, långt senare, inte kommit tillbaka till sina familjer – om de ens lever? Jag hade också kunnat berätta om hur terrordåden duggar tätt, vanligtvis vid stora kristna högtider, där offren de senaste åren inte räknas i hundratal utan tiotusentals.
Men så vet jag att då händer något med oss. Vi slutar engagera oss. Det är för många, vi kan inte omfatta siffrorna. Kan inte förstå att så många som skulle rymmas i tre lika stora kommuner som min egen hemkommun, Leksand, mördats, ja utplånats, i vad som av vissa beskrivs som ett pågående folkmord.
Och som om siffrorna inte är fjärmande nog är det sällan empatin når bortom EU:s gränser. Det är konstigt det där, hur vi kan känna så starkt med de som ser ut som oss och befinner sig nära, men kallnar betänkligt i vår ombry om vidrigheterna sker långt borta. I Nigeria, där har få av oss varit. I Lagos, där få av oss har turistat. Och så slår vi dövörat till.
Det är konstigt det där, hur vi kan känna så starkt med de som ser ut som oss och befinner sig nära, men kallnar betänkligt i vår ombry om vidrigheterna sker långt borta.
— Frida Park
Jag vet inte hur många artiklar vi skrivit bara i Dagen de senaste åren, om barn, äldre, sjuka som slaktas för att de inte förmår fly undan när islamisterna kommer till byn, kyrkan, skolan eller hemmet och mejar ned alla, eller rövar med sig dem som slavar att förnedra, tortera eller våldta. Vi har skrivit om nödrop från kristna ledare som vädjar till omvärlden, till världssamfundet, att agera, att göra något, att gripa in, att inte längre blunda.
Omvärlden – det är du och jag. Och jag är rädd att vi är för upptagna med annat. Kanske med att uppfylla våra nyårslöften om bättre kost och träning. Och det drabbar mig. Hårt. Vissheten om att vi kanske hade agerat om det hade handlat om göteborgare eller sundsvallsbor. Gode Gud, så avskyvärt.
[ Hård kritik efter massakern i Nigeria ]
Vi vet att Nigeria år efter år kniper en topplacering bland länderna det är livsfarligt att vara kristen i. Och som om det inte vore illa nog med islamisternas framfart handlade den senaste Dagen-artikeln om Nigeria inte om islamister som förgriper sig på kristna utan om en mirakelutlovande megapastor som misstänks för att systematiskt, under många år, ha våldtagit åtskilliga kvinnor och sedan ha avkrävt dem att genomgå abort, aborter som utförts i kyrkans egna lokaler. Allt enligt en dokumentär från BBC. Även pastorn har synts på topplistor – över rikaste pastorerna i hela världen. I min bok kvalar han in på listan över de största och värsta hycklarna mänskligheten har behövt utstå.
Tänk dig dessa kristna som förföljs, trakasseras och mördas för sin tro. Och i den kyrka där de kanske kunde ha funnit trygghet, tröst och upprättelse – där väntade om möjligt en än värre ulv. En i herdekläder. Om inte det får våra avlägsna västerländska kristna hjärtan att brista, så vet jag inte vad. Läsare, Nigerias kristna behöver oss. Oavsett om du nöjer dig med en bön eller skickar en protest till världssamfundet – gör något. Bara gör något, för Guds skull!
[ Megapastorn TB Joshua anklagas för våldtäkter och tortyr ]
