Just nu. Orden kommer till mig efter att ha läst artikeln om Christoffer Hiding och hans resa i skapande, musik och tro. Hiding berättar om hans barnatro och tiden i en ny församling som tonåring. Om de starka Gudserfarenheter han hade som ung. Men också att livet komma rymma år av tvivel, en period av dekonstruktion av tron till att nu få se sina barn få växa upp med en egen tro.
Många känner säkert igen sig. En tro som ibland känns som det mest naturliga i världen, men ibland kan upplevas som väldigt långt borta. Tider av paus från församlingsgemenskap. För vissa kan de där tiderna utan en församling vara välbehövliga. För andra kan det finnas en djup saknad. Insikten att jag ”just nu” inte vet hur jag har det med min tro och med Gud, kan bli en identitetskris.
Tvivlet kan vara en viktig del av tron. En del som det inte pratas så mycket om i kyrkan. Tvivlet som ibland gör den som vuxit upp med en stark barnatro tar en paus. Men kan det då inte vara hjälpsamt att tänka ”just nu”. Just nu har jag, eller den där personen som betyder så mycket för mig, tagit en paus. Och kanske kommer det att bli läge att komma tillbaka. När tiden är mogen.
Till dess kan församlingar och familjer se till att trösklarna är låga, portarna vida och famnarna öppna för den som kommer åter. Att det blir naturligt att hitta hem. Att pausen, lång eller kort, inte blir något betungande eller konstigt, utan en naturlig del av just den personens resa med Gud.
[ Frida Park: Dålig teologi driver människor bort från kyrkan ]
