Kan Gud mest liknas vid en naprapat? En person som man ringer och vill ha tid hos samma dag, när man verkligen behöver honom. Men som man annars inte har så särskilts stort behov av. Det menar i alla fall Fredrik Lindström när han i sin föreställning kåserar kring svenskens förhållande till Gud.
Lindström har vissa poänger i hur många sekulära svenskar förhåller sig till det gudomliga. Svensken är funktionellt lagd. Mycket så dessutom. Saker ska funka. Infrastrukturen. Vården. Hemköps logistikkedjor. När saker inte fungerar som tänkt, det är först då det blir osäkert och jobbigt. Och då kanske Gud kan göra ett litet gästspel.
Funktionalismen är på många sätt den icketroende svenskens riktiga religion. Det är då, först när det gör ont där det inte ska göra ont, eller när saker inte går som man planerat, som Gud fyller en funktion. Gud som fixaren. Det är när flygplanet låter konstigt som man ber, kanske lite i smyg. När man väntar på beskedet från läkaren, ja då är det läge för ett kort “förlåt och hjälp”.
Kanske kan man tänka att Lindströms svensk i ganska hög grad har en hednisk gudasyn. Blidka och offra till högre makter för hjälp i det vardagliga, när så behövs. Funktion. Men i övrigt är det där med Gud något avlägset, mytiskt och ganska långt bort.
Givetvis är Gud större än så. Men Lindströms analys av den svenska religiositeten är onekligen något på spåret.
