Få prästkragar har upprört så mycket som Birgitta Eds. Hon bär den så gott som alltid eftersom hon ”är vigd till präst och det är jag alla timmar på dygnet” enligt Dagens dokument (24/11 2023). Kändisen Alex Schulman reagerade, moderaten Richard Herrey slog bakut men mest av alla upprördes socialdemokraten Annika Strandhäll. De tålde inte att Ed bar kragen i sammanhang hon bevistade i egenskap av att vara statsministerns fru.
Men Ed har rätt om kallelsen och det finns därför mycket att lära av hur hon ser på ämbetet. Att vara präst och pastor är inget yrke att ta på sig på morgonen och lägga av sig på kvällen efter väl uträttad arbetsdag.
Det är i dag inte speciellt opportunt att tala om något yrke som en kallelse, men varje kristen borde se sitt yrke som en del av tron.
Visst är det många ämbetskvinnor och -män som blivit utnyttjade med hänvisning till kallelsen. Vi vet också att många nya pastorer snabbt slutar och söker sig till andra yrken och allt för många har drabbats av utmattning. Men märk väl, detta har inte avtagit trots att det blivit allt vanligare med facklig anslutning eller att församlingar tvingats in i arbetsgivaralliansen.
Tänk om förskjutningen från kallelse till yrke har bidragit till utbredningen av utmattning? När det blev en av många möjliga karriärvägar?
I dag är pastorsrollen reglerad i policydokument, tidrapporteringar, avtal och styrdokument. Det finns naturligtvis mycket bra med detta och det behöver inte vara en motsättning till en kallelse. Det är självklart att det ska finnas väl genomtänkta arbetsbeskrivningar och regelbundna samtal om arbetssituationen. Men präster och pastorer bör likväl drivas av något högre än dessa.
Det kontrollsamhälle vi har byggt upp handlar om att minimera beroendet av människor och av oförutsedda händelser genom att förlita sig på olika former av styrning. Problemet är bara, och det vet såklart kyrkorna, att livet går inte att kontrollera.
[ "Pappa frustade ut mjölken över bordet när jag sa att jag skulle bli pastor" ]
En pastor kan ha gjort sina timmar på söndag eftermiddag när telefonen ringer mitt i middagen – någon är i kris. Då är det inte rimligt att hänvisa till att timmarna är slut, antingen rycker man själv ut eller så delegeras uppgiften, om det går, till någon annan. En sådan situation kan såklart regleras i efterhand genom övertid. Men rimligare är att kyrkorna återigen börjar förstå ämbetet som en kallelse till ett helt annat slags liv.
Pastorer och präster är inte anställda för att göra sina timmar utan för att de har förtroendet att leda församlingen i vad livet med Gud handlar om i en tid som vår. Vissa veckor kommer det ta sextio timmar och andra tjugo – eftersom livet är oförutsägbart. Men ingen tjänar på att den kallade blir utmattad eller slutar.
Att vara präst och pastor är ytterst sett ett förtroendeuppdrag som varken församling eller den kallade borde utnyttja till sin egen fördel. Kanske är det därför bättre att återupprätta synen på kallelsen som ett helt liv än något man går ut och in i. Prästkragen sitter på i alla livets omständigheter.
[ Hedvig Rizell: Svårt att vara snäll mot sig själv i kyrkan ]
