Eurovision, den stora musikfesten som brukar förknippas med färgsprakande glädje, ballonger och fest, är nu i blickfånget på grund av krav om en bojkott av Israel. De vill inte att Israel ska få delta i musiktävlingen på grund av kriget i Gaza.
1005 svenska artister har skrivit under uppropet om bojkott. Liknande krav har framförts tidigare i såväl Finland, Norge som Island. Det är inte svårt att förstå artisternas reaktion. Bilderna från Gaza som kablas ut över världen är fruktansvärda. Och precis som vi tidigare skrivit på denna ledarsida måste Israels regering kunna kritiseras om det finns något som föranleder det, och det är även rimligt att ställa krav på att insatserna i Gaza följer folkrätten – men det är något helt annat att bojkotta en hel nations deltagande i en musiktävling.
[ Frida Park: Vidrig kidnappning av Förintelsens minnesdag ]
Det är inte första gången svenska artister protesterar mot Israel i Eurovision. Det gjordes också 2019 när tävlingen gick av stapeln i Israel (efter Betta Narezlais vinst 2018).
Israels medverkan har ofta fått kritik – inte minst för att landet inte ligger i Europa. Men likväl har många trallat med i Milk and Honeys Hallelujah (1979) eller jublat åt Dana International som vann 1998 med låten Liva la Diva.
Rysslands invasion hade inte föranletts av något terrordåd, likt det Hamas begick, eller ens en aggression.
— Fredrik Wenell
När musiktävlingen skulle genomföras i Israel 2019 bröt det isländska bidraget mot reglerna om att de tävlande bidragen inte får förmedla kommersiella, religiösa eller politiska budskap, med sin tydliga udd mot Israel. Men gruppen Hatari sa i intervjuer att deras kritik inte gällde det israeliska folket – utan israelisk politik.
I artisternas debattartikel jämför man med när European Broadcasting Union nekade Ryssland (2022) och Belarus (2021) att delta. Skälet i Rysslands fall var Putins anfallskrig mot Ukraina och för att Belarus inte upprätthöll EBU:s pressfrihetsregler. Men jämförelsen haltar. Rysslands invasion hade inte föranletts av något terrordåd, likt det Hamas begick, eller ens en aggression. Debattartikelns avståndstagande från Hamas dåd är inte heller speciellt kraftfullt.
Det finns fler skillnader. Såväl Ryssland som Belarus är länder där det minst sagt råder ett demokratiskt underskott. Även om det finns negativa tendenser i Israel som kan kritiseras är det en milsvid skillnad. I Israel kan minoriteter och oppositionella uttrycka sin kritik mot till exempel Benjamin Netanyahus sätt att föra krig i Gaza.
I Israel finns det en stark opposition, på grund av det demokratiska systemet, som vill att landet ska ha ett öppet och humant förhållningssätt till palestinierna. För dem som vill stötta en sådan rörelse blir en bojkott av landet snarast en kontraproduktiv handling, ett slags kollektiv bestraffning även mot dem som inte stödjer Netanyahus regering eller militära strategi.
Vi är många som önskar att kriget i Gaza ska ta slut, att palestinier och israeler ska slippa Hamas terrordåd samt att Israels armé ska följa krigets lagar. Huruvida de gör det eller ej är dock Internationella domstolen i Haags uppgift att utreda – inte EBU:s.
[ Stakset skrev under Israelbojkott i Eurovision – ångrade sig ]
