Aldrig skada. Om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta. Det är den moderna uttolkningen av Hippokrates ed, den som brukar kallas läkareden. Det är fyra inte alldeles enkla, men alldeles omistliga, principer varpå vården måste vila. Den första – aldrig skada – är en princip även politiken borde ta till sig. Särskilt när lagförslag som handlar om utsatta unga ligger på bordet.
Förespråkarna för att göra det enklare att byta juridiskt kön brukar påstå att förslaget inte har något med själva könsdysforivården att göra. Det stämmer inte. Ett juridiskt könsbyte, som M och L vill ska bli tillåtet från 16 år utan föräldrars medgivande och utan utredning av vården, kan av professionen ses som ett första steg till att inleda medicinsk behandling och slutligen kirurgi. Och nu börjar allt fler inse att det är problematiskt, som Paulina Neuding skriver i SvD.
Årligen föds ett ytterst litet antal barn med oklart kön, något som verkligen kan skapa lidande. De förtjänar den bästa vården. Men att det plötsligt skulle förekomma en kraftigt ökande skara unga flickor som behöver vårdens hjälp att först använda pubertetsblockerare (med risk för svåra livslånga biverkningar) och därefter könskonträra hormoner (som är irreversibla) och slutligen kirurgi är något annat.
Men god vilja och ideologisk blindhet är ingen bra kombination, särskilt inte när det leder till att unga skadas.
— Frida Park
Kritikerna menar att ökningen sammanfaller med trender och kampanjer i sociala medier. Men om Tik-tok och Youtube varit fyllt med glädjestrålande transpersoner som ger unga som kämpar med pubertet och psykiskt mående argument som ska övertyga föräldrar och vård om vägen till lycka syns nu något annat: ångrarna. De som menar att den könsbekräftande vården förstört deras liv och nu vill varna andra.
Man kan verkligen fråga sig om det är rimligt att flickor opererar bort sina bröst (masketomi) före 18 års ålder. Som Caroline Jemsby och Karin Mattisson visat i Ånger är det bekräftat att barn och unga kommit till skada i transvården. Mörkertalet är stort och internationellt pågår flera rättsprocesser.
Det hedrar naturligtvis vården att den vill hjälpa barn och unga som mår psykiskt mycket dåligt. Men god vilja och ideologisk blindhet är ingen bra kombination, särskilt inte när det leder till att unga skadas. Så utbredd verkar idén om att det biologiska könet inte spelar någon roll vara att transvården systematiskt frångått försiktighetsprincipen. Allt fler berättar om att andra, ofta outredda, neuropsykiatriska symptom tonats ned och att professionen använt sin maktposition till att övertyga oroliga föräldrar att det inte är autism, adhd, ångestsyndrom eller borderline som är ursprungsproblemet.
Om föräldrarna tvekar. Om de undrar över biverkningar. Om de vill inleda annan utredning först. Då kan de få en standardiserad orosanmälan på sig. Under hot om att bli fråntagen vårdnaden är det få föräldrar som protestera. Om bara hälften stämmer handlar det om en oerhörd vårdskandal.
[ Steven Crosson: Davids liv förstördes av transideologin ]
Vad gör då politiken? Utifrån argument om att det är en fråga om liv och död fick MP med sig S på att tolvåringar skulle få byta juridiskt kön år 2018. Detta byggde på en uppgift om kraftigt ökad suicidrisk bland transpersoner i en rapport från Socialstyrelsen. En uppgift som senare skulle visa sig inte stämde. Annika Strandhäll (S), dåvarande socialminister, lade fram förslaget som efter stark kritik drogs tillbaka. Nästa socialminister, Lena Hallengren (S), lade fram ett modifierat förslag. Även det drogs tillbaka efter kritik. Och tredje gången – i dag – är det ovanligt nog ingen regering som lägger fram förslaget.
KD har satt sig på tvären och vill i stället se ytterligare utredning och har SD med sig. Men M och L menar att det brådskar efter som barn och unga mår dåligt och väljer därför att runda KD genom att lyfta frågan i Socialutskottet, som Dagen skriver om på nyhetsplats.
I riksdagen har det hittills funnits en majoritet för en ny könstillhörighetslag. Men skrapar man på ytan framträder en annorlunda bild. Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor, har bytt fot. Hela kvinnorörelsen ser stora risker med förslaget och inom flera partier finns det ledamöter som delar kritiken. Lägg därtill att flera politiker inser riskerna med att den organiserade brottsligheten kommer få nya möjligheter att mörka sina verksamheter. Partipiskor och strategisk frånvaro i kammaren oavsett är frågan alltså på intet sätt avgjord.
Det alla ändå verkar överens om är att en utsatt grupp som mår psykiskt dåligt måste få adekvat hjälp baserad på forskning och empiri. Men när det råder en sådan uppenbar oenighet, även inom professionen, om förenklat juridiskt könsbyte verkligen hjälper eller stjälper de unga i fråga bör politikerna ta råd från läkareden: Gör hellre ingenting än att ingripa och skada.
