Civilsamhället behöver ta ett större ansvar för insamlandet av biståndsmedel. Det är en av ambitionerna när regeringen nu genomför en större omläggning av den svenska biståndspolitiken. Ansvarig minister, Johan Forsell (M), har helt nyligen presenterat den nya strategi som kommer styra mycket av hur biståndet fördelas. Och det är nya tongångar. Egenfinansieringskravet ska öka. Civilsamhället behöver kliva fram.
Kritiken mot regeringens nya linje har varit tydlig, bland annat framförd av flera organisationer på den här tidningens debattsida. Förändringarna som nu kommer ske ligger i stort i linje med vad som redan tidigare aviserats av Tidö-partierna. Det är viktigt att värna viljan att ta ett humanitärt ansvar som sträcker sig bortom riksgränsen. Sverige har en lång och stark tradition av engagemang för människor i andra länder, som Dagen skrivit om förut. Det är den här tidningens linje att biståndet bör höjas - inte sänkas.
Den utgångspunkten gör att man med rätta kan ha frågetecken kring regeringens biståndspolitik. Men att just självfinansieringen ökar något är inte orimligt. För det är samtidigt viktigt att värna civilsamhällets självständighet gentemot staten. Om biståndsorganisationer finansieras till övervägande del av Sida-medel kan man fråga sig var gränsen för självständighet och oberoende går.
Det är inte alls märkligt att Josephine Sundqvist, Läkarmissionens generalsekreterare, i det här läget framhåller rimligheten i att biståndsorganisationerna behöver kliva fram. Det finns uppenbara risker med att biståndsorganisationer blir allt för beroende av staten. Både avseende pengarna och fördelningen av dessa men också avseende ideologi och värderingar.
Om en fristående organisation i allt för hög grad tvingas förhålla sig till en givares mål och värderingar undermineras det egna självberättigandet. Rent krasst: om civilsamhällets biståndsorganisationer endast fungerar som underleverantörer till staten är det svårt att se varför inte de inte också rent formellt skulle kunna inkorporeras som underavdelningar till Sida.
Det finns uppenbara risker med att biståndsorganisationer blir allt för beroende av staten.
— Steven Crosson
Slå vakt om styrkan och oberoendet i civilsamhället. I engagemang, i driv, och i viljan att ge av sitt eget till någon annan. Det vet inte minst alla som är aktiva i en församling. Ett för högt beroende av staten riskerar det engagemanget och den glöden. Men för att öka människors vilja till engagemang behöver biståndsorganisationerna naturligtvis kunna informera om sin verksamhet. Det är inte svårt att inse att det faktum att staten skurit ned även på informationsstödet gör de nya beskeden än mer utmanande.
Därför bör staten också noga överväga hur den kan bli ett mindre hinder för människors driv och givmildhet. Det ideella gåvoavdraget har visserligen höjts men ligger ännu långt efter vad som till exempel ges återbäring för i Norge. Genom att staten underlättar givande från enskilda kan engagemanget öka och biståndsorganisationerna i högre utsträckning bära sina egna kostnader – bra för alla, inte minst för dem som i slutändan nås av hjälpen.
[ Läkarmissionen går mot strömmen - ger tummen upp till regeringens biståndspolitik ]
