Styrelsen för de kyrkliga representanterna för Arbetsgivaralliansen reagerar på min ledare om präst- och pastorskallet. De tar tillfället i akt och ägnar sig åt välbehövlig fortbildning när de påpekar att präster och pastorer såklart ska ha rimliga, ordnade och rättsligt korrekta arbetsvillkor. Det finns inget i min ledare som motsäger det. Tvärtom. Där är vi helt överens.
Så till frågan om vad som avses med att församlingar tvingats in i Arbetsgivaralliansen. Bakgrunden till det påståendet kommer från min tid som pastor i en församling. Vi blev uppmanade av samfundet att gå med i Arbetsgivaralliansen. Detta trots att ingen av oss pastorer var fackligt anslutna. Vi tvekade eftersom vi i styrelsen inte såg behovet av att se pastorerna som något annat än de övriga i styrelsen. Svaret vi fick då var att de pensionsavsättningar som hittills gjorts till pastorerna skulle brinna inne. Vi upplevde oss inmålade i ett hörn. Tvingade in i alliansen.
Men mitt ärende i ledaren var inte alls att underminera goda villkor, att församlingar följer lagar och regler. Mitt ärende var att ställa frågor vad det gör med teologin om kallelsen om församlingar förstår rollen som ett yrke snarare än en kallelse. Det är alldeles för lätt att tro att den sortens konstruktioner som kommer till uttryck i detta fält är neutrala. Så är inte fallet. Det är helt uppenbart att det påverkat vår förståelse av kallet, inte bara till präst och pastor utan till alla sorters yrken. För som jag skrev – varje kristen bör se hela sitt liv som en del i Guds kallelse.
[ Varför en församling skulle tvingas bli medlem i Arbetsgivaralliansen förstår vi inte ]
