Frågan som många ställt sig har nu fått ett svar. Hur mycket ska det krävas innan Magdalena Andersson och Socialdemokraterna att ta avstånd från Jamal El-Haj? Det som till slut fick bägaren att rinna över var inte riksdagsledamotens medverkan på en Hamaskonferens. Det var inte plumpheter och grodor om att ”man får inte döda civila även om de är judar”. Det räckte inte. Till slut blev det El-Hajs försök påverka Migrationsverket i ett asylärende där det drogs upp en linje i sanden. Ärendet gällde en konservativ imam, närstående det Muslimska brödraskapet, som El-Haj gick i god för och försökte få myndigheten att ge asyl. Först då sa det (S)topp.
Socialdemokraterna hade hoppats att El-Haj skulle avstå sin riksdagsplats men i stället väljer han att bli politisk vilde. Den förste socialdemokratiske vilden sedan partiet kom in i riksdagen 1896. Att exempelvis Sverigedemokraterna har återkommande problem med ledamöter som lämnar är inget nytt. Men för Socialdemokraterna är vilden en historisk bedrift. Samtliga partier gör nog gott i att se över vilka personer som tillåts stå med på listorna.
[ Steven Crosson: Skamlösa politiker leder fel ]
I dag säger ordförande Andersson att El-Haj har påverkat partiet negativt. Jo, tack. Samtidigt var det inte länge sedan Magdalena Andersson stod i riksdagens talarstol och grät förnärmade tårar till stöd för riksdagsledamoten. Då kunde hon inte för sitt liv förstå hur någon kunde ifrågasätta El-Hajs bevekelsegrunder.
För en utomstående har S-ledarens krampaktiga försvar för El-Haj tett sig något underligt. El-Hajs olämplighet att inneha förtroendet att vara riksdagsledamot har länge varit tydligt för var och en som följt processen på avstånd. Men inte för hans egen partiledare. Skygglappar är inte klädsamt, ens för en oppositionsledare.
Skygglappar är inte klädsamt, ens för en oppositionsledare.
— Steven Crosson
Vänsterrörelsen i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet gör gott i att ta ett steg tillbaka och reflektera över sitt förhållande till grupper där terrorromantik och islamism förekommer. Att delta i en Hamaskonferens borde inte vara förenligt med demokratisk socialism. Att det inte drogs en tydlig gräns redan där gentemot El-Haj är förunderligt.
Dock är El-Haj inte partiernas enda huvudvärk. Det borde inte vara acceptabelt att gå med i demonstrationståg där antisemitiska slagord skriks eller där man uppmanar till mord på judar. Oaktat partitillhörighet.
När så ett nytt kapitel av Jamal El-Hajs karriär tar vid väcks frågor. Redan innan hans förvildande har det islamistiska partiet Nyans partiledare Mikail Yüksel uppvaktat El-Haj och bjudit in honom till partiet. Kommer Nyans nu få sin första riksdagsledamot? El-Haj har tidigare varit otydlig vari hans lojalitet ligger, hos hans (tidigare) parti eller hos det palestinska folket. Betyder det att han nu i riksdagen kommer representera Palestina? I så fall vilken del av Palestina? PLO? Eller någon annan palestinsk organisation? Här behöver El-Haj förtydliga vad och vem han kommer arbeta för i sin nya roll.
[ Tro och solidaritet om krisen kring Jamal El-Haj: Ingen kommentar ]
