Något skaver när jag läser Emanuel Karlstens krönika i Sändaren om att kyrkorna borde normalisera synden. Det är visserligen lätt att instämma i att det i vissa sammanhang finns en destruktiv ledarskapskultur i frikyrkorna – ett slags ”piedestalkultur”. Det kan felaktigt finnas en föreställning om att ledare skulle vara mer heliga, mer fullkomliga, än andra. Och när det visar sig att så inte är fallet blir många besvikna.
Ledare felar. Ledare syndar. Det är inte direkt någon nyhet för kristna. Men även om de flesta vet att ledare brottas med samma frestelser som de flesta av oss jordbor så är faktiskt inte alla ledare äktenskapsbrytare, smygalkoholister eller porrmissbrukare.
[ Kan kyrkliga ledare ha nära vänner av motsatt kön? ]
Och ju mer jag läser, desto svårare blir det att få ihop Karlstens logik. Texten tar sitt avstamp i en artikel i Dagen om ”Billy Graham-regeln” alltså ett förhållningssätt där ledare undviker situationer där man utsätts för risker att gå över gränsen med personer av det motsatta könet. Man kan ha olika åsikter om just den regeln – själv tycker jag den baseras på en märklig kvinno- och människosyn.
Samtidigt är det ju just det faktum att ledare är ofullkomliga som gör att behovet är påkallat med olika slags principer och rekommendationer. Det är insikten om att ingen ledare är immun mot frestelser som är orsaken till att det kan vara vist att välja ledare efter karaktärsdrag – inte karismatisk personlighet.
Men är det då inte snarare omvändelse vi behöver normalisera? Normalisera att ta ansvar för våra tillkortakommanden?
— Frida Park
Ja, det är sant som Karlsten skriver ”… det normala är att vi alla syndar. Hela tiden, varje dag”. Men är det då inte snarare omvändelse vi behöver normalisera? Normalisera att ta ansvar för våra tillkortakommanden? Normalisera ärliga samtal om synd och förlåtelse? Problemen uppstår som ett brev på posten om ledare inte vill erkänna att de är ofullkomliga och är i lika stort behov av bikt, omvändelse och förlåtelse som alla andra.
Och här kommer vi till det som konstigt nog helt saknas i Karlstens krönika om att normalisera synden: Alla dem som utsätts för ledares ”synder”. Regler och dygder är till för att skydda dem – inte i första hand ledaren. Som frun som slogs sönder och samman av den fine kristne mannen när ingen såg på. Som tonårstjejen som fick utstå ungdomsledarens tafsande på sommarlägret.
Jag har väldigt svårt att se att det är ett problem att ledare försöker följa i Jesu fotspår, eftersträva att bli mer lik honom och uppmuntra andra att göra detsamma. Det är när vi – jag skriver ”vi” eftersom vi nyss konstaterat att ledare är som folk är mest – hycklar, lever dubbelliv och mörkar våra karaktärsbrister, som varningsklockorna ringer. Och de ringer även när Karlsten uppmanar kristna att normalisera synden utan att över huvud taget ta hänsyn till alla som drabbas av den.
Det har ju blivit några ledare, kvinnor som män, som fallit genom åren. Som lämnat människoliv i spillror efter sig. Vet ni vilka ord de brukar ursäkta sitt maktmissbruk och sina övergrepp med? ”Vi är ju alla syndare”. Det får kyrkan aldrig normalisera.
