”Jag har inte orkat eller vågat gå ut på flera veckor.” En bekant med muslimsk bakgrund skriver förtvivlat av sig i sociala medier om den känsla hon har av att bli misstänkt eller bespottad varje gång hon går ut. En konsekvens av att varje dag vara ”den andre” för att använda litteraturprofessorn Edward Saids orientalism-begrepp som beskriver hur nedsättande föreställningar om andra kulturer gör dem förenklade och stereotypa. Främlingen som avvikande och ”farlig”.
Det finns säkert många anledningar till min bekants upplevelser, inte minst det faktum att hon bär hijab. Hon är bara en av många muslimer som den senaste tiden vittnat om oro och rädsla.
Den som följer delar av debatten i Sverige vad gäller islam kan se att det bara verkar finnas två narrativ i frågan. Det första: Invandrare – och särskilt alla muslimer – är roten till de flesta problem vi har i landet. Det vore bättre om de åkte ”hem”. Och den som har turen att få vara kvar måste sköta sig. Det andra narrativet: De problem med extremism som mot förmodan skulle finnas i Sverige kopplat till islam är fanatiska företeelser som tillhör undantagen och gruppen muslimer kan inte dras över en kam. Inget negativt som görs med koppling till islam handlar egentligen om kultur eller religion utan förklaras med utanförskap och klass.
Inget av dem tar frågan om Sveriges säkerhet eller enskilda muslimers upplevda utsatthet framåt. Samtalet om islam och islamism i Sverige är i stort behov av nyanser.
I sin bok ”Vems islam” varnar professorn Mohammad Fazlhashemi, Sveriges främsta kännare av muslimsk idéhistoria, för att ett polariserat vi-och-dom-tänkande gör bilden av islam i väst allt för ensidig.
När vi med rätta kritiserar de verkliga problemen som följer av islamistisk fundamentalism såsom antisemitism, klansamhällen, hederskultur och kvinnoförakt, behöver vi samtidigt förstå att det sker i en kontext med ett osunt debattklimat som drabbar vanliga, icke-extrema troende och sekulära muslimer.
Frågan ”Vems islam” och varningen om ”vår” syn i väst på den ”andre”, främlingen, är en god hjälp att ha med sig i navigeringen.
[ Felicia Ferreira: Förr var Sverige en tillflyktsort för judar – i dag fruktar de våld ]
Vi som kristna behöver fundera på vad vi kan bidra med av nyanser och noggrannhet. Vi behöver inte bara stå upp för sanning, goda värderingar och svensk lagstiftning utan också fortsätta att vara öppna och kärleksfulla mot andra människor i både ord och handling. Helt enkelt vara ett hoppets fyrbåk. Oaktat vad man kallar det i teorier och modeller så är främlingsfientligheten en del av människans avigsidor.
Det var kanske därför Jesus talade så mycket om just hur vi ska hantera främlingen och den som inte är som jag. Vad var det han sa nu igen? ”Jag var främling och ni tog inte emot mig”. Det handlar inte om politik utan om hur vi tar emot människor i vardagens möten och samtal.
