Det är lite för enkelt att avfärda regeringens dröm om en kulturkanon som enbart en nationalistisk produkt. Visserligen har den nyligen utsedda arbetsgruppen för att utse en svensk kulturkanon mött kritik för att det finns en viss slagsida åt det konservativa. Och Sverigedemokraternas övertro på att en statligt utsedd lista på vad man ska ha läst för att få kvala in som svensk närmar sig hycklerinivå när partiföreträdare uppvisar svårigheter att se människor som fotbollsspelaren Zlatan och riksdagsledamoten Daniel Riazat (V) för svenskar. Hade det underlättat om det visat sig att de läst Moberg och Strindberg?
Integration är mångfacetterat och man ska inte tro att enkla lösningar råder bot på alla utmaningar, men med detta sagt behöver det inte alls vara fel med en kulturkanon. Den kan vara till hjälp för alla svenskar, nya som gamla, som vill förstå sig på svensk kultur och historia. Avgörande blir på vilket sätt en kanon ska användas. Som en från staten påbjuden checklista för alla lärare att prångla på sina elever eller som en utgångspunkt till möten med litteratur, konst och musik som tillåts berika ett levande samtal?
Vad ska då kanon innehålla? Det är den uppgift arbetsgruppen, med historikern Lars Trägårdh i spetsen, nu ska sätta tänderna i och leverera hösten 2025. Medborgarna ska framöver inbjudas att tipsa om värdefulla bidrag. Låt oss erbjuda ett självklart sådant redan nu: Bibeln.
[ Josefin de Gregorio: Bibeln använder sig at litterära grepp och är sann ]
