Om knappt tre månader går Europeiska unionens medlemsländer till valurnorna för att rösta fram vilka 705 ledamöter som ska sitta i parlamentet. Valkampanjerna är redan i gång. Kanske handlar valet mer än något annat om vilket EU man vill ha.
Alltihop började som ett fredsprojekt. Aldrig mer ville man se ett krig på den europeiska kontinenten och för att uppnå det ville man stärka samarbetet mellan länderna. Men inför att Sverige skulle folkomrösta om medlemskap 1994 var det en och annan som uttryckte farhågor för att allt fler beslut skulle slussas från svenska folket till Bryssel. I vissa frågor kan man helt visst argumentera för att EU-nivån är den mest ändamålsenliga, som till exempel klimat, migration, brottslighet. Men att EU ska besluta om till exempel svensk sjukvård ansåg, och anser fortsatt, många vara helt uteslutet.
Redan på 1990-talet tävlade M och L i att vara mest EU-vänliga. I sin valkampanj driver man nu att rätten till abort bör skrivas in i EU-stadgan för de mänskliga rättigheterna. Man kan tycka vad man vill om abort i sig. Men om beslut om abortlagar ska fattas i Bryssel i stället för i Stockholm tas steg mot vad Joar Forsell (L) gärna skulle vilja se och också motionerat om i riksdagen, att Sverige bör bli en delstat i EU-federationen.
Ja, om man drömmer om EU:s förenta stater är det måhända logiskt att flytta beslut om svensk sjukvård till Bryssel. Gör man det inte bör man fundera på vilken valsedel man stoppar i EU-urnan i juli.
[ M och L vill få upp abortfrågan på EU-nivå ]
