Nog visste vi att Sveriges politiker gillar myndigheter, men att de var så bra att de lyckats glömma 25 stycken av dem måste ändå anses som en bedrift. Det är ingen tvekan om att det finns behov av att se över vilka myndigheter som verkligen behövs. Att dessa 25 myndigheter kunnat arbeta på utan att deras insatser tycks ha varit speciellt efterfrågade är ändå anmärkningsvärt. Det är inte bara ett slöseri med pengar utan också med mänskliga resurser som hade gjort bättre nytta någon annanstans.
Att regeringen ser över antalet myndigheter och vad de gör är bra, vilka myndigheter som ska gå ihop är en helt annan fråga. Ett förslag från regeringen har varit att slå samman Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF), som Dagen skrivit om på nyhetsplats (2/3). På ytan kan det tyckas som både ett rimligt och möjligt eftersom båda arbetar med frågor som rör civilsamhället, men vid närmare eftertanke är det flera frågor som regeringen behöver tänka över.
Så sent som förra veckan avvärjde Säpo en förmodad terroristattack mot en moské.
— Fredrik Wenell
För det första. Så sent som förra veckan slog Säpo till mot en moské med islamistiska influenser i Tyresö för att avvärja en förmodad terroristattack. Imamen som tros vara central har enligt uppgift radikaliserats i Sverige. Det ska inte behöva går så långt att Säpo ska behöva gripa in. Ett förebyggande arbete är nödvändigt, och det bästa sättet att mota religiös extremism är inifrån respektive religion. Den svenska staten behöver alltså bevara den religionskompetens som finns på SST och på så sätt samarbeta med alla religioner i arbetet mot all form av extremism.
[ Trossamfunden rädda att slutas när myndigheter slås samman ]
För det andra. MUCF är myndigheten för civilsamhället och för ungdomsfrågor (vilket namnet tydligt signalerar). Men trots att det religiösa civilsamhället gör ovärderliga insatser för såväl ungdomar som samhället generellt har myndighetens intresse varit mer än rimligt svalt för religion och religiösa ungdomsorganisationer. Det var först 2019 i deras ungdomsundersökning Ungdom med attityd som frågor om religion adresserades.
De här två, bland flera skäl som exempelvis berör det vuxna civilsamhället, visar att det inte finns ett mindre behov av religionskompetens. Det är uppenbart att förståelsen för religiösa behöver öka i samhället. Det går inte att betrakta det trosbaserade civilsamhället på samma sätt som andra aktörer. Och för det behöver den kompetens som SST besitter tas tillvara. Men hur det görs – det är en annan fråga.
SST föreslår i sitt svar, om de slås ihop, att det behöver vara ett center inom MUCF som är den stora aktören. Kanske är det så det behöver vara, risken kan annars vara att frågorna som rör religionen i samhället försvinner bland annat som MUCF av tradition prioriterar.
MUCF själva är oroliga att ungdomsfrågorna får stryka på foten. Det vore djupt olyckligt, men kanske kan det bli en eventuell sammanslagning bli ett lyft för arbetet med samfundens ungdomsorganisationer. Det vore i så fall den bästa av tänkbara konsekvenser. För det är inte mindre av kunskap om religion Sverige behöver utan mer.