I flera artiklar i Kyrkans tidning har kyrkoherdar, teologer och skribenter diskuterat prästbristen i Svenska kyrkan. Fram träder en bild av oerhörda problem med gapande vakanser och överlastade medarbetare som i skaror marscherar in i väggen och hur det runt hörnet kommer stå staplade kistor som inte kommer i jorden för att ingen med prästkrage hinner med att begrava dem. Men är det verkligen så illa?
Det första man kan konstatera är att det här på intet sätt är en ny fråga. Redan på 1970-talet värpte statskyrkan kullar med arbertsmarknadsstödspräster för att mota underskottet i grind. Helt lyckat var inte tilltaget eftersom det på köpet skapades ett slags A- och B-lag, något kyrkan bör undvika att återupprepa. Och senare, för 25 år sedan, visade utredningen av prästutbildningen samma sak: Det kommer bli brist på präster i framtiden.
Känd länge – men är den redan här? Det beror på vad man menar med prästbrist. I vissa pastorat har man kämpat med att fylla vakanser när mer attraktiva orter kunnat dammsuga upp kandidaterna som står till buds. För dem som står utan när var tagit sin blir det tungt. Men i vissa fall är det en konstruerad prästbrist. En som skulle kunna lösas med mer självförtroende och mindre stelbenthet i organisationen.
[ Fem präster om prästbristen: Kyrkan har brustit i att tala med unga om kallelse ]
Vad är det då som bara en präst kan göra? Allt som ligger i själva vigningstjänsten – det vill säga leda nattvarden, begravningar, vigslar och dop (även om de två senare minskar allt mer i antal för varje år – men begravas av någon i prästskjorta vill svensken fortfarande). Men vad gör prästen i dag som faktiskt kan bäras av församlingen?
Måste det vara en präst som berättar om Mose i vassen för barnen på kyrkis om det finns andra med bakgrund som förskollärare? Måste sångstunden på äldreboendet ledas av en präst? Varför inte bjuda in fler lekmän – de levande stenar som utgör även en luthersk församling? Det är som om professionaliseringen av Svenska kyrkan skapat ett dåligt andligt självförtroende: så fort det ska knäppas händer behövs det en prästskjorta. Det finns nog sådant som av gammal ohejdad vana förutsätts vara prästens uppdrag som andra kompetenser kan utföra. Det här behöver varje lokal församling inventera, inte minst eftersom förutsättningarna mellan stad och glesbygd skiljer sig åt.
Men där det faktiskt råder prästbrist – eller snart kommer göra det – är det klart att åtgärder behöver vidtas. Man bör dock akta sig för att tro att sammanslagningar till större pastorat är en smidig patentlösning. I vissa fall kan det vara pragmatiskt, men ”ju större enhet desto bättre” är inte en sanning, vilka vissa församlingar smärtsamt nog fått känna på.
[ Nu larmar kyrkoherdar: prästbristen är akut ]
I debatten nämns allehanda åtgärder, bland annat snabbspår i prästutbildningen. Varför inte ta efter Anglikanska kyrkan där man har en mycket högre grad av individualisering? Väldigt få nykläckta gymnasister söker sig till prästutbildningen i dag. De som upplever sig kallade har ofta andra akademiska examina med sig i bagaget. En prästutbildning med ett stort akademiskt fokus bidrar till att skapa legitimitet för prästerna i samhället i stort. Men en för rigid inställning till vad utbildningen bör innehålla riskerar att lägga krokben för en del som de facto är kallade. Snabbspår i all ära, men hellre ökade möjligheter till personlig studieplan, även om somt faktiskt behöver vara gemensamt för att man som människa i behov av präst ska kunna vara trygg med vad kragen representerar.
”Prästinnor” göre sig icke besvär. Inte heller den som inte vill arbeta helg.
— Frida Park
Det är tveksamt om omfattande kampanjer för att visa hur roligt det är att vara präst är rätt väg för att skapa kallelsevisshet hos fler. Risken är att de som faktiskt inte ska känna vissheten (”jag har ju faktiskt varit i kyrkan några gånger och beundrar allt gott den gör”) attraheras av vilken lön man kan tjäna i jordelivet snarare än i himmelriket.
Alla är kallade att tjäna Gud, men inte alla är kallade att tjäna i en episkopal kyrka som Svenska kyrkan. ”Prästinnor” göre sig icke besvär. Inte heller den som inte vill arbeta helg.
Det är klart att prästbrist måste tas på allvar. En frikyrka som inte har medlemsunderlag för att bära en pastorstjänst kan alltid lägga ned och hänvisa till församlingen på grannorten. Men det kan inte territorialkyrkan Svenska kyrkan. Faktum är att en krympande kyrka med mål att täcka varenda kvadratcentimeter av Sverige och som i sin kyrkoordning stipulerar att varenda människa som vistas i församlingen ska få sina pastorala och diakonala behov mötta har ett omöjligt uppdrag. Som humlan som inte kan flyga men gör det ändå.
[ Årets lönelista: Så mycket tjänar en präst i Svenska kyrkan ]
