Förtryckande hederskultur är där det uppträder alltid ett problem. Därför är Myndigheten för civilsamhälles- och ungdomsfrågors (MUCF) rapport Det får inte existera välkommen. Det är bra att en statlig myndighet försöker gå på djupet med problem som uppstår som en följd av friktioner mellan en västerländsk individualiserad kultur och kulturer där individens familj och släkt är mer primär. Men tyvärr är utredningen inte tillräckligt djup eller precis i sin analys för att kunna ge några konkreta åtgärdsförslag.
MUCF har återigen konstaterat att hbtq-personer upplever sig utsatta. Det behövs tyvärr inte en myndighetsrapport för att konstatera. Utifrån sina nyligen genomförda undersökningar kan de fortfarande inte dra slutsatser om hur utbredd denna hederskultur är och ändå pekas ”frikyrkliga sammanhang” ut som en arena för hedersförtryck. Rapporten slår fast att det är ett stort problem, det är det såklart för alla som råkar ut för det, men är det verkligen så i ”frikyrkliga sammanhang”?
Studien omfattar elva intervjuer med utsatta och de kommer från kristna kyrkor tillhörande pingströrelsen, Katolska och Ortodoxa kyrkan samt Jehovas Vittnen och muslimska församlingar. För att ändå kunna dra slutsatsen att hederskultur förekommer i frikyrkor lutar de sig mot en akademisk kvalitativ studie och en kvalitativ masteruppsats. Men kvalitativa studier kan inte uttala sig om utbredning.
Risken är att rapporten också bidrar till en relativisering av begreppet hederskultur när den pekar ut frikyrkor, om än med vissa förbehåll, som del en del av hedersförtryck. För inte ens MUCF menar väl att det är samma sorts hederskultur i frikyrkor som i Malmös förskolor där det förekommer försök att styra barnens lekar, klädsel eller andra aktiviteter utifrån kön.
MUCF:s rapport är alltför svepande, grund och oprecis för att bli konstruktiv. Ingen ska behöva bli utsatt för omvändelseförsök. Men även definitionen av “omvändelseförsök” blir för trubbig. Ingen, allra minst i religiösa sammanhang, ska behöva bli utsatt tvång att ändra sin sexualitet. Men det går inte att jämföra med att till exempel ifrågasätta en alltför ideologiskt styrd transvård som har åsamkat många unga ofattbart och onödigt lidande.
Det räcker inte med, hur viktigt det än är, att bara lyssna på dem som blivit utsatta. En mer konstruktiv ansats, som också skulle ta det förebyggande arbetet vidare, vore att undersöka vilka teologiska och kulturella föreställningar som ligger bakom det MUCF kallar hedersnormer.
[ Frikyrkan beskrivs som hederskultur i statlig rapport ]
Det är nog inte otänkbart att hitta vanliga Svenssons utanför kyrkorna som skulle kvala in på MUCF:s definition av “hederskultur”. Det gör inte problemet mindre, men myndighetens blick blir för enögd. MUCF bortser från att det i de allra flesta kyrkliga sammanhang arbetas på ett inkluderande förhållningssätt i relation till alla människor, inklusive hbtq-personer.
I de tre kristna kyrkor som ingår i studien är det för övrigt inte svårt att hitta hbtq-personer som känner sig accepterade och älskade, men det var inte vad MUCF letade efter.
[ Fredrik Wenell: Råder verkligen hederskultur i frikyrkan? ]
