Freud finns på allas läppar. Eller i alla fall på alla landets kultursidor där en diskussion om psykoanalysen brutit ut. I Göteborgs-Posten, i Expressen och inte minst i DN , där Roland Paulsen initierat och underhållande skriver om sina upplevelser av psykoanalys. Men att kulturmänniskor intresserar sig för psykoanalysen är på intet sätt någon nyhet. Allt sedan Sigmund Freuds dagar har världens litterära och konstnärliga elit fascinerats av idéerna om det undermedvetna. Om de sexuella drifterna. Om bortträngda minnen. Divanen och cigarren har båda blivit delar av populärkulturen.
Än i dag kan sättet Freud beskrev människan på kännas både intellektuellt och humanistiskt. I alla fall innan man börjar granska hans grundantaganden och vilka konsekvenser dessa har kommit att få.
Det finns goda skäl att granska denna terapitradition. För den som behöver psykiatrisk behandling finns bra metoder som bygger på vetenskap och evidens, metoder som verkligen fungerar och hjälper människor ur ångest och depression. Det enda etiskt rätta är givetvis att erbjuda behandling som hjälper och fungerar. Tyvärr är det inte alltid fallet. Även själavård bedrivs i vissa fall av terapeuter, diakoner och själavårdare på psykodynamisk grund. I kyrkor. Det behövs en diskussion i kyrkan huruvida detta verkligen är en framkomlig väg.
En bärande del av Freuds idéer var den om det undermedvetna: en nivå av psyket där drömmar, drifter, önskningar och förträngda minnen huserar. Freud menade också att det undermedvetna befinner sig i en konflikt med två andra delar av människan – jaget och överjaget. Det är när denna konflikt blir problematisk eller belagd med tabu som psykisk ohälsa uppstår. Sexualiteten har, menade Freud, en nyckelroll i människans psyke. Ja, även barnets. En av barnets sexuella faser skulle vara den oidipala fasen, i vilken en son känner en attraktion till sin mor och en avoghet mot sin far. Det var också därför pojkar under en del av sin uppväxt känner kastrationsångest (en rädsla för att bli av med sin penis) medan flickor känner penisavund, menade Freud.
Den psykodynamiska idétraditionen lever i allra högsta grad. Detta trots att sådan terapi kan vara direkt skadlig.
— Steven crosson
Redan under Freuds levnad var kritiken massiv mot hans antaganden. Och den har fortsatt. I Arton myter om Freud granskar psykologen och terapeuten Billy Larsson några av Freuds mest grundläggande teser och påståenden. I dag vet vi att Freud ljög om flera av sina fynd och sina patienter. Det undermedvetna – denna grundsten i psykoanalysen – finns inte. I alla fall inte på det sätt som Freud menade. Detet, jaget och överjaget är inget som kunnat påvisats. Oidipuskomplexet är ett falsarium. Penisavund och kastrationsångest då? Nej.
Freud, som under stora delar av sitt liv var kokainmissbrukare, tolererade inte att kollegor sa emot honom. Av hans anhängare blev flera uteslutna ur den psykodynamiska cirkeln efter att ha kritiserat honom. Tankarna går lätt till en kult. En sekt. De som trodde på Freud var renläriga, medan avfällingar, som Carl Gustav Jung, stöttes bort.
I dag förs flera diskussioner om skadeverkningar inom vården. Detta är helt nödvändigt. Vården kommer i kontakt med personer som är sköra och behöver hjälp. Dessvärre har Freuds idéer återkommande lett till mer skada än hjälp. Under årtionden var exempelvis den psykodynamiska förklaringsmodellen om “kylskåpsmammor” vida spridd. Enligt denna var orsaken till ett barns autism att modern inte uppvisat tillräckligt med empati och kärlek under uppväxten. Hon hade varit kylskåpskall. I dag vet vi att autism uppstår av helt andra orsaker.
[ Emelie Fjertorp: Jag behövde få hjälp genom både KBT-terapi och Jesus ]
Även den psykodynamiska idén om att människor kan förtränga traumatiska minnen, såsom sexuella övergrepp, har visat sig vara fel. I dag vet vi att minnen inte fungerar så. Det tycks snarare vara så att de minnen som man under dessa psykodynamiska sessioner kom i kontakt med snarare suggererades fram av terapeuterna, med ödesdigra konsekvenser för drabbade personer och deras familjer.
I dag är de rena freudianerna få. Men den psykodynamiska idétraditionen lever i allra högsta grad. Detta trots att sådan terapi kan vara direkt skadlig. Det hindrar dock inte att det inom svensk hälso- och sjukvård, på vissa universitet och även i kyrkan erbjuds psykodynamisk utbildning, terapi och själavård. Även om de flesta själavårdare och behandlare som verkar på kristen grund använder sig av metoder som är valida, sunda och som hjälper finns det fortsatt vissa som ändock utgår från Freuds idéer. Ja, vissa som i kyrkans diakonala verksamhet ger psykodynamisk behandling till hjälpsökande. Man kan fråga sig: Varför?
[ Steven Crosson: Själavård ska vårda människor men aldrig behandla psykisk sjukdom ]
