Det var ingen större överraskning att Tidöpartierna skulle ta chansen att visa på skiljelinjer nu när EU-valskampanjerna är i gång för fullt. M och L väljer att hamra på den spik KD helst av allt skulle vilja slippa inför varje val: abortfrågan. SD passar på att utmåla Kristdemokraternas toppkandidat, Alice Teodorescu Måwe, som den främsta förespråkaren av fri invandring.
KD ger olika svar på dessa ”nålstick”. Det ena tiger man ihjäl. Inte så oväntat utifrån facit från den framgångsvåg man red på inför förra EU-valet, ända tills Dagens Nyheter framställde Adaktusson som abortmotståndare och KD fick paddla (och pudla) för livet för att undvika magplask.
Det andra nålsticket, som levererades av Jimmie Åkesson, partiledare SD, på X (tidigare Twitter), besvaras med full motattack. Åkesson ondgjorde sig ”apropå inget alls” över ”självgoda finborgare” som han menade är för ängsliga för att göra jobbet som de lämnar till ”de inte lika fina” för att sedan ”peka finger” mot dem.
[ Åkesson anklagade KD-politiker för att vara ”självgod finborgare ]
Så väldigt apropå inget alls var det nog inte. Strax innan hade DN publicerat en stor intervju med Teodorescu Måwe: Jag har inget gemensamt med SD. Svaret från Ebba Busch, i ett extra långt inlägg på X, markerar mot Åkesson – ”här drar jag en gräns” – samtidigt som hon är noga med att betona att hon ”var först med att samtala … med SD”. Hon hävdar att SD aldrig hade kommit in i riksdagen om ”borgerligheten fört en verklighetsförankrad politik” för 15 år sedan. Markerar avstånd. Markerar närhet.
Apropå ingenting. Nej, just det så skriver man inte om man står rakryggat för sin sak.
— Ebba Busch (@BuschEbba) March 18, 2024
Apropå Jimmie Åkesson kommentar. Och apropå en del märkliga reaktioner på Alice Teodorescu Måwes stora personporträtt i DN i helgen.
Alice TM är KDs toppnamn inför EU-valet tillsammans med…
Den här (Twitter-) stormen i ett vattenglas bidrar till att visa på partiernas skillnader. Samtidigt illustrerar den hur narrativet ändrat sig. Från att alla etablerade partier tävlade om att vara mest medmänskliga och invandringsvänliga (inte minst för att markera mot SD) till att söka överträffa varandra i att driva den mest ”hållbara”, det vill säga strikta, migrationspolitiken.
Nej, KD är inte för fri invandring. I dag tycker en hel del KD-väljare att det är rimligt att Sverige stramar åt invandringen (i alla fall något) för att bättre kunna ta emot och integrera människor på flykt undan krig, katastrof och svält. Likaså att det kan vara rimligt att prata med alla partier som sitter i svensk riksdag, även SD. Men många väljare ser också hur människosynen skiljer sig åt.
[ Frida Park: Bedrägligt och farligt av Jimmie Åkesson ]
Visst har Busch en poäng. SD hade lyckats väsentligen sämre att mobilisera en femtedel av Sveriges väljare om de inte fått växa sig större i den offerkofta de andra partierna stickade åt dem. Men SD är samtidigt ett parti vars nazistiska rötter man inte kan, och inte får, blunda för. Inte heller är den tveksamma människosynen något som är förpassat till ett för länge sedan sonat förflutet. Fortfarande dyker det upp förtroendevalda sverigedemokrater som inte förmår hålla gränsen mot judehat och rasism.
Detta vet många KD-väljare som ser samarbetet med SD som ett nödvändigt ont och därför reagerar på att Ebba Busch i sitt X-inlägg skriver: “[SD] har den bakgrund de har. Kom över det nu. Vi har uppenbarligen kunnat göra det.” KD får väl hoppas att det inte är just här de drar sin gräns.
