Att inte känna att det biologiska könet stämmer överens med sin uppfattade identitet måste vara mycket jobbigt. Det blir inte enklare av att hela vår existens är strukturerad utifrån uppdelningen mellan två kön. Den så kallade tvåkönsnormen korrelerar alltså med en funktion som organiserar våra sociala interaktioner.
Det har sedan 1972 funnits en lag som möjliggjort olika förändringar kopplade till könet. Nu finns enligt Moderaterna och Liberalerna behov av en modernisering av lagen. Det nya förslaget innebär att 16-åringar ska kunna ändra kön om vårdnadshavare samtycker och de har intyg från läkare eller psykolog. Från 18 år behövs inte målsmans godkännande.
Kommer regeringen i konsekvensens namn också införa självbestämmande för medborgarskap?
— Fredrik Wenell
Vi vet att tonårstiden är en tid då identiteten håller på att formas och utprovas. Den binära uppdelningen av kön har alltmer kommit att bli en del av den bearbetningen. Enligt Karin Mattisson och Carolina Jemsby i boken Ånger återgår dock 80 procent av de unga – som under en tid haft en annan könsidentitet – till sin ursprungliga könsidentitet efter puberteten.
Det som gör en sänkning av åldersgränsen problematiskt är att det finns en hög samvariation mellan psykiska problem och att den upplevda könsidentiteten inte stämmer överens med det biologiska könet. I de allra flesta andra tillfällen där sådan samvariation förekommer brukar en försiktighetsprincip råda. Men självklart ska personer med diagnosen könsdysfori eller som har biologiskt oklart kön få den vård de behöver.
Frågan är varför det är så viktigt att sänka från 18 till 16 år?
Men den gamla lagen ersätts inte bara med en ny lag utan två. Och det andra lagförslaget har inte debatterats i någon högre utsträckning. Den andra lagen handlar om att könskorrigerande kirurgi ska kunna genomföras på ett sätt så att det stämmer med den upplevda identiteten också för personer med upplever sig som ickebinära. De ska alltså kunna genomföra en operation så att personen varken har ett manligt eller kvinnligt könsorgan vilket barnläkaren Mats Reimer skriver om på debattplats i Dagen (7/4).
[ Frida Park: Lagen ska skydda barn inte experimentera med dem ]
De främsta argumentet som förespråkarna för de två nya lagarna för fram är, förutom modernisering och att inte ligga efter, hänvisningen till individens självbestämmande. I grunden bejakar de allra flesta självbestämmande, men frågan som behöver diskuteras är var gränsen för den går. Kommer regeringen i konsekvensens namn också införa självbestämmande för exempelvis ålder, vikt och medborgarskap?
Det brukar hänvisas till att exempelvis Norge har infört en liknande, men mer långtgående, lagstiftning och Sverige bör inte hamna efter. Konsekvenserna av lagstiftningen har inte utvärderats i Norge, även om riksdagens utredningstjänst enligt uppgift menar att inget tyder på att det inneburit stora problem. Det går helt enkelt inte att dra några säkra slutsatser.
Lagförslaget bör mot den här bakgrunden återremitteras så att en normal remissomgång kan genomföras. Det är i nuläget för mycket som är oklart och för mycket som står på spel.
[ Steven Crosson: Kan vi börja med att enas om att kvinnor finns ]
