Vi närmar oss tidpunkten då riksdagen troligen röstar igenom en lag som inte beretts tillräckligt väl. Jo då, det har den, hävdar förespråkarna av förslaget om förenklat könsbyte: och inte bara en gång. Fast dessa bortser då helt ifrån att Socialstyrelsen och flera tunga instanser har bytt fot. Läkare och experter larmar om förslagets konsekvenser för individer, för jämställdheten, för kvinnors säkerhet, för gängkriminellas utökade möjligheter till bedrägeri. När detta påpekas brukar förespråkarna hävda att kritikerna saknar empati och är transfober. Det är faktiskt inte värdigt.
Vad de allra flesta ändå är rörande överens om är att vi talar om en utsatt grupp som förtjänar ett gott bemötande av sin omgivning, av kyrkan och av professionen. Men ett gott bemötande av vården innefattar även att detta måste vila på vetenskaplig grund.
Sanningen är att det ännu saknas forskning som följt tonåringar som bytt kön, juridiskt som kirurgiskt. Och, nota bene, förslaget på riksdagens bord innefattar även förslag om möjligheter till kirurgi utifrån självbestämmande. Även den som menar sig inget kön ha, eller två, ska ges möjlighet till operation. En majoritet av riksdagens politiker verkar vara villiga att slänga försiktighetsprincipen överbord. Varför?
Den senaste tiden har reaktionerna ökat i intensitet. Protesterna sträcker sig över de vanliga gränserna. Från folk till höger och vänster, oavsett troende eller ej, hörs dånande kritik. Men lyssnar de folkvalda?
[ Per Landgren: Därför bör talmannen skicka tillbaka nya könslagen ]
