Den 17 april röstade Sveriges riksdag med en förkrossande majoritet igenom möjligheten att byta juridiskt kön från 16 års ålder med vårdnadshavares godkännande och även att det ska vara möjligt att genomgå kirurgiska ingrepp så att könet blir neutralt. Den här ledarsidan tycker att beslutet är förhastat. Men nu är beslutet taget och det kan vara tid att analysera själva debatten.
Svenska Dagbladets Anders Ericson menar att debatten var förvånansvärt civiliserad (20/4). Det ligger något i det, men kanske hade han missat Dagens Nyheters Lisa Magnussons ledare (17/4) där hon tar till den klassiska retoriska figuren att hennes meningsmotståndare präglades av sedvanlig moralpanik.
Eller att som Aftonbladet ledarredaktion genom Jonna Sima (16/4) på ett ganska plumpt sätt ifrågasätta Agnes Wolds rätt att uttala sig med hänvisning till att hon är professor i klinisk bakteriologi. Skulle Sima sakna rätt att uttala sig i värderingsfrågor för hon är kulturvetare och har en fil kand i idéhistoria? Naturligtvis inte.
Det behöver inte innebära att den andre är en transfob, homofob eller woke.
— Fredrik Wenell
Kritiken från såväl Magnusson som Sima missar målet. Den här diskussionen har varken handlat om moral eller utbildning utan om värderingar, något som Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt mycket riktigt påpekar (11/4). Det är olika ideologier som krockar.
Frågan är om inte Ericson är alltför snäll i sin utvärdering av debatten? Att dra moralkortet eller att hänvisa till utbildning är ett effektivt, men osnyggt, sätt att ogiltigförklara motståndarnas argument. Liknande otyg är att kalla kritikerna av nya lagförslaget för omoderna eller transfober.
Var blev det av den gamla liberala idén, som även moderna socialdemokrater som Sima borde omhulda, om att försvara andras rätt att uttrycka sina värderingar trots att de strider mot dem man själv har, utan att brännmärka eller hänvisa till moralpanik?
Den sorts samhälle, och liberalism, som har etablerats tycks inte kunna hantera värderingskonflikter av djupare karaktär, och det är oroande.
Nu är det inte det enbart liberala DN eller oberoende socialdemokratiska Aftonbladet som ska kritiseras. Samma tendens ser vi bland konservativa debattörer. Men då kallas motståndarna för naiva eller att de godhetssignalerar. Det har vi inte minst sett i debatten om migrationen. Att klistra den sortens epitet på andra får samma funktion som invektiven från ovan anförda ledarskribenter.
[ Steven Crosson: Tramsigt att allt är fobi hela tiden ]
Nej, vad vi måste lära oss är att hantera målkonflikter som i grunden handlar om olika ideologiska utgångspunkter. Att argumentera sakligt och ibland inse att motståndaren vann, utan att det innebär att jag behöver ge upp mina egna värderingar, är fundamentalt. Likaså att inte bli kränkt av hur andra resonerar eller vad de tycker.
Tyvärr ser vi samma tendens i kyrkorna. Det har inte minst blivit synligt när kyrkor samtalar om samkönade äktenskap och andra hbtq-frågor. Olika teologier bygger på olika grunder, men det behöver inte innebära att den andre är en transfob, homofob eller woke. Det måste även kristna kunna tala om utan att diskvalificera varandra.
[ Fredrik Wenell: Återremittera förslaget om juridiskt könsbyte ]
