Troligen är det omöjligt att till fullo förstå hur det är att bli utsatt för maktmissbruk, härskartekniker, osunt ledarskap eller psykiska eller fysiska övergrepp i en kristen kontext om man inte själv har upplevt det. Det finns alltid en risk att berättelser från utsatta avfärdas eller tystas ned – för att den som hör berättelsen inte förstår, inte vill tro eller har en annan bild av situationen eller personen.
Om detta berättar personerna kring Mike Pilavachi, en av frontfigurerna i organisationen Soul Survivor, i en dokumentär på Youtube, Let there be light, om övergreppen Pilavachi utsatte unga för, främst pojkar.
Någon som tog mod till sig för att berätta fick höra – ”det är bara sådan Mike är”. En annan att inget kommer göras – eftersom det gällde Pilavachi. Till slut, och 150 personer senare, har en utredning visat på omfattande övergrepp under fyra årtionden. Utsattheten dessa personer upplevde under övergreppen och när de väl valde att berätta är svår att begripa. Utsatthet och skambeläggande. I och med att de berättade fanns risken att de inte skulle bli trodda och därmed utmålas som lögnare, förrädare, svikare. Men om de skulle bli trodda skulle deras berättelse kunna göra att Guds verk skulle få dåligt rykte. Detta är effektivt tystande och självcensurerande mekanismer som ofta hindrar människor från att berätta – ingen vill ju stå i vägen för vad Gud vill göra!
[ Känd lovsångsledare slog larm om Pilavachi redan 2004 - avfärdades ]
När människor väl vågar berättar om utfrysning, mobbning och kränkningar, ja då måste kyrkan lyssna. I denna ytterst sårbara situation måste det finnas modiga människor som har välfungerande rutiner för att sakligt undersöka situationen. Så skedde inte i fallet med Pilavachi.
I dokumentären berättar en expert om att det i kyrkan finns en frestelse att vilja skydda systemet snarare än den enskilda personen. Att skydda den större ledaren, pastorn eller prästen, snarare än den lilla människan. Att hellre lyssna till den respekterade och upphöjde. Inte minst eftersom om berättelsen stämmer skulle det få stora konsekvenser för kyrkan eller samfundet.
När människor väl vågar berätta om utfrysning, mobbning och kränkningar, ja då måste kyrkan lyssna.
— Frida Park
Det finns åtminstone två viktiga saker att påpeka i detta. Det första är att om du har blivit utsatt för kränkande särbehandling, härskartekniker, maktmissbruk eller psykiska eller fysiska övergrepp finns det trygga forum dit du kan vända sig att få hjälp, råd och stöd. Du är inte ensam. Om du inte känner förtroende för din egen kyrka kan du till exempel vända dig till en ledare i ett annat samfund eller till vården. De har absolut tystnadsplikt och finns till för dig – inte för den person som gjort dig illa.
Det andra är att om du är en person i ansvarsställning som har hört oroande berättelser om en person och väljer att inte agera, då bär du ett tungt ansvar. Inte enbart gentemot den som trots utsattheten valde att berätta, utan även gentemot personer som i framtiden kan komma att utsättas. Ja, ansvaret bär du även inför Frälsaren: Det du inte har gjort mot en av dessa mina minsta, säger Jesus själv, har du heller inte gjort gentemot honom. Vår bön måste alltid vara: let there be light. Varde ljus.
