Väldigt mycket har omförhandlats i kyrkan genom århundradena, som Frida Park skrev på ledarplats nyligen. Det har bland annat handlat om dans, underhållning och bio. Det enda som förefaller oföränderligt är att det mesta kan ändras. Frågan är då vad som är en god eller en dålig omförhandling? Och det är inte alltid så enkelt att svara på. Det är idrotten ett exempel på.
Teologen Joel Halldorf kommenterade (21/4) Dagens dokument (19/4) om kristna ledares passion för idrott. Engagemanget är inte längre något de skäms för eller behöver smussla med. Tvärtom, almanackor synkas när favoritlaget spelar och isar stormas när bucklan ska höjas, som Ledarpodden vikt ett avsnitt åt.
Risken ansågs vara för stor att omvändelsen skulle försvåras.
— Fredrik Wenell
Men idrotten har inte alltid varit i kyrkornas finrum. Förändringen har inte kommit till stånd genom beslut på rådslag, bibelveckor, kongresser eller kyrkokonferenser. Det har bara skett.
På 1930-talet förfasade sig Örebromissionen över att det fanns lekar på andra samfunds (läs: Missionsförbundet och Baptistsamfundet) läger. Visst ansågs rörelse med kroppen bra men genom kroppsarbete, på cykeln på väg till kapellet eller, möjligen en varm sommardag, på väg till familjebadet.
I efterhand, med facit i hand, ler vi åt detta. Men bakom fanns en djupare logik som dagens kyrkor till viss del borde lyssna på. En del av motståndet mot idrott och underhållning handlade om nytta och om tid.
Nyttan var en viktig värdering på den tiden. Det var främst de väl besuttna som hade lyxen att ägna tid åt onyttiga aktiviteter i någon högre utsträckning. I församlingarna ansågs lek och idrott ta tid från det som skulle kunna ägnas åt nyttigare, det vill säga andliga, aktiviteter.
[ Debatt: Finns det risk att idrotten blir en helig ko ]
Uppdelningen mellan det andliga och det världsliga var en grundläggande tankefigur. Onyttiga aktiviteter hörde ihop med det som tillhörde världen. Om tid ägnades åt förströelse, som idrott, ansågs risken vara för stor att man drogs bort från de djupare andliga frågorna i livet och omvändelsen skulle försvåras.
Visst är Bibeln tydlig med att det är en skillnad på det andliga och det världsliga, men inte på det sättet som det ofta har framställts. I Bibeln är det mer uppblandat. Världen kan både vara Guds goda skapelse, något som Gud älskar, men det är också något som drar människor bort ifrån Gud. Världen är i Bibeln alltså inte ett entydigt begrepp utan kan betyda olika saker. Men någon sådan skillnad gjordes inte i frikyrkan – världen var alltid det dåliga. Det är därför strävan efter det entydiga, enkla som är problemet, så också med idrottsaktiviteter.
Alla som är intresserade av idrott vet att det både är en källa till gemenskap, glädje och formande av goda karaktärsdrag, men har också, inte minst elitidrott, destruktiva sidor.
Det kyrkorna alltså måste göra i relation till idrott, och i många andra sammanhang, är att göra skillnad på när något är gott och när det leder åt fel håll. Det kan gälla idrott, dans, bio och popmusik. Varför inte kalla det andlig urskiljning så att vi kan lära oss att avgöra vad som är det goda och det som drar oss bort från Jesus.
