Att resa till Sydafrika under åren runt millennieskiftet var att komma till en plats med hopp. I mitten av 1990-talet hade apartheid nyligen avskaffats och Nelson Mandela valts till det fria och demokratiska Sydafrikas första president. Den första icke-vita ledaren någonsin. Mandela blev en förebild och en symbol för det nya Sydafrika. Sydafrikaner av alla färger, raser och religioner såg med hopp och tillförsikt fram emot framtiden. Mycket blev också bättre. Rasåtskillnadssystemet plockades ner med hjälp av empati, visdom och försoning. Svarta, vita och färgade hade äntligen samma rättigheter att arbeta, studera, bilda familj och röra sig. Att det var samförstånd och förlåtelse och inte hat och krig som blev apartheids fall och landets väg framåt berodde inte minst den på anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutus arbete.
För mig var resorna till pappas hemland åren runt millennieskiftet semester. Besök hos släktingar. Glass, bad och safari. Livet var bekymmerslöst och landet vi var i likaså. Men Sydafrika är långt i från enkelt eller okomplicerat. Varken då eller nu. Historien bär på många djupa oförrätter, samtiden är utmanande och framtiden oviss.
Det finns starka många och starka band mellan Sverige och Sydafrika. Inte minst kyrkorna har genom missionen och bistånd har varit aktivt i landet under lång tid. En av de tidigare pionjärerna var Ida Jonatansson som under slutet av 1800-talet sändes ut av Svenska kyrkans mission för att predika, undervisa och missionera.
För många sydafrikaner i dag spelar tron en viktig roll. Kristendomen syns, hörs och är en naturlig del av vardagen på ett sätt som skiljer sig åt markant från det mer sekulariserade Europa. I många fall kan de sydafrikanska församlingarna, samfunden och humanitära organisationerna som bedriver bistånd och socialt arbete på kristen grund spåra sina rötter till de tidiga svenska missionärerna.
Den här gången är många väljare besvikna och modfällda.
— Steven Crosson
30 år efter apartheids fall går sydafrikanerna den 29 maj till val. Men den här gången är många väljare besvikna och modfällda. Hoppet från 90-talet har falnat. Arbetslösheten är nu bland de högsta i världen. Förra året mördades drygt 27 000 personer i landet – som en jämförelse dog cirka 2000 personer i det jemenitiska inbördeskriget under samma år. Korruptionen beräknas vara värre än i Kuba. Under den tidigare presidenten Jacob Zuma eskalerade korruptionen och han tvingades bort från presidentposten 2018 bland annat efter att med statliga pengar ha renoverat sin privata bostad för motsvarande över 100 miljoner kronor.
[ Steven Crosson: Sydafrikas folkmordsanklagelser mot Israel orättfärdig ]
Sydafrikas historia, nuläge och framtid är långt ifrån oproblematiska. Det är ingen semester som landets väljare står inför. Medborgare, civilsamhälle och politiker har ett grannlaga arbete framför sig om de ska förmå vända utvecklingen.
Nelson Mandelas och Desmond Tutus arv har inte vårdats av ANC. Partiet – som haft egen majoritet sedan 1994 – har inte förmått att få fart på den ekonomiska tillväxten. I de rikare delarna av världen kan tillväxt – i alla fall i vissa kretsar – ha negativa konnotationer. Över hela den afrikanska kontinenten ser man vad som händer i samhällen där tillväxten uteblir. Miljontals människor fortfarande lever i fattigdom och misär i Sydafrika. Detta trots landets enorma tillgångar och naturresurser. Men det är inte bara ekonomin och tillväxten som missköts av ANC. Utbildningsväsendet har blivit eftersatt. Kvoteringslagar utifrån ras gör att vissa människor – inte minst vita och indier (en stor minoritet i framför allt KwaZulu-Natal) – drivs från landet då de inte kan få utbildningsplatser eller arbeten på grund av färgen på sin hud.
Mycket pekar nu på att ANC kommer förlora sin egna majoritet för första gången sedan demokratins införande. Om så skulle ske finns det farhågor att partiet skulle söka stöd hos populistiska vänsterpartier såsom Economic Freedom Fighters (EFF) för att kunna fortsätta regera. Julius Malema, ledare för EFF har bland annat föreslagit att skicka vapen till Hamas och har talat om att Sydafrika, likt Zimbabwe, bör införa en politik där land och egendom beslagtas från vita bönder. Malema är också känd för att ha sjungit sånger på politiska möten där han uppmanat till mord på boer – den afrikaanstalande vita delen av befolkningen.
Många är de som inför valet är oroade över vilken väg Sydafrika kommer ta. Kommer korruptionen att fördjupas och raskonflikter att späs på? Eller kommer man komma till rätta med det dödliga våldet och få rätsida på landets tillväxt? Även om mycket pekar åt fel håll så finns det fortfarande en chans att landet kan komma tillbaka på rätt väg, inte minst genom alla de personer och församlingar som ber och verkar för framtiden. Det är hoppfullt.