Ibland kan vi behöva ikläda oss skorna som tillhör dem vi kritiserar. Som att till exempel prova på hur det är att dag ut och dag in leva med hotet från grannarna på andra sidan staketet som vill utplåna hela ens familj, och som en dag, den 7 oktober 2023, dessutom gör verklighet av detta. 1200 civila israeler mördades kallblodigt av Hamasterrorister som inte hade några betänkligheter kring att detta utan tvekan skulle innebära att den palestinska befolkningen på Gaza skulle utsättas för svar från Israel. Tvärtom tvekar de inte att använda barn och sjuka som mänskliga sköldar. Denna bakgrund får aldrig glömmas bort. Den som har sett terroristernas egna filmupptagningar från 7 oktober kommer garanterat aldrig glömma.
Nu, över sju månader senare, har tiotusentals dött i Gaza. Barn dör i lågor och lemlästas under striderna och lider svårt av svält och sjukdomar. Även många israeler som väntar på att få ett livstecken från sina fortfarande kidnappade familjemedlemmar, är kritiska till det sätt varpå Netanyahu svarar Hamas. Krigets verklighet är ohygglig.
Det är alltså fullt möjligt att känna empati och upprördhet för både oskyldiga israeler och palestinier. I just detta har alltså Joel Halldorf, teolog, helt rätt. I sin text på Expressen kultur pekar han särskilt ut kristen sionism som ”eldar på konflikten och brännmärker all kritik av Israels våld”. Det är verkligen bedrövligt, rent ut sagt. Men dessa är försvinnande få jämfört med alla kristna som förmår se båda perspektiven och ha ett helhjärtat engagemang för både palestinier och israeler. Samtidigt måste det vara möjligt att göra skillnad mellan demokratin Israel och terrororganisationen Hamas. Och komma ihåg att 7 oktober faktiskt hände. Det är ju avgörande nyanser likt dessa som möjliggör ställningstaganden. För fred. Emot terror. Emot övervåld.
[ Steven Crosson: Attacken i Rafah visar på behovet att skydda civila ]
