Även om det just nu talas mycket om ”dekonstruktion” av tro är det inget nytt fenomen. Genom alla tider har människor omprövat delar av sin tro. Och inte bara människor, även hela samfund har dekonstruerat och omförhandlat hållningar som visat sig vara ohållbara. Sanningen är ju att inte allt som predikats är gott eller av Gud. Det betyder inte att det är fel på Gud. Inte heller på kristen tro. Det betyder att vissa teologiska byggstenar vi fått till oss kan behöva bytas ut så att tron är grundad på hälleberget, på Jesus själv, och håller genom hela livet. Då kan en del halm och strå behöva rensas bort.
Kyrkans gensvar borde inte vara att svartmåla dekonstruktion. I stället bör kyrkan välkomna samtalen om frågorna, om tvivel, om livskriser, om teologi. Pröva allt och behåll vad gott är, är en god devis. Så också att denna prövning med fördel görs gemensamt. Redan i dag finns det forum där sådana samtal frodas. Där dekonstruktion också får bli rekonstruktion.
Det är viktigt att komma ihåg att ett samtal förutsätter lyssnande, att de som deltar tillåts dela sina perspektiv och erfarenheter. En kyrka som är övertygad om att Jesus är svaret måste våga lyssna in vilka frågorna är. Slutstationen för dekonstruktion är inte given att vara relativism och ateism. I stället kan resan leda fram till en återupptäckt tro.
[ Frida Park: Dålig teologi driver bort människor från kyrkan ]
