Sverige sticker ut internationellt. Här har det under lång tid funnits en stor samstämmighet att den solidariskt finansierade välfärden ska vara väl utbyggd så att människor, när de är i behov därav, ska kunna få hjälp. Visst har det från partier högerut funnits en stark kritik emot att skatten varit väl hög, men få har gått fram, ens när de innehar regeringsmakten, med några dramatiska förändringar av välfärdssystemet.
När man är sjuk, svag, utsatt och i kris är tanken att det allmänna ska finnas där. Tanken, ja, men det är långt ifrån verkligheten. Det ligger inte så lite sanning i att man behöver vara frisk för att kunna vara sjuk, oavsett om det handlar om att få tillgång till vård eller sjukersättning. Själva tilliten till samhällsbygget riskerar att rasa när människor söker men inte får vård. Eller, som SVT berättade 2 juni, när psykiskt sjuka söker vård och läggs in men ändå dör, i sitt rum, på den slutna psykiatriska avdelningen: ”Hjälp behövs inte för mitt barn finns inte längre”.
Det är viktigt att poängtera att det ofta inte är den hårt belastade vård- eller omsorgspersonalen (varav flera nu strejkar för en kvart kortare arbetstid) som ska kritiseras. Felen finns inbyggda i systemet. Stuprör, brister i kommunikation, läkemedels- och personalbrist, praxis, rutiner och regelverk som är för rigida. Finns det ens någon samhällsfunktion som fungerar tillfredsställande i dag? ”In Sweden we have a system”. Eller snarare: In Sweden we have a systemfel. Ett som inte kan fortsätta att kosta människor livet.
[ Elisabeth Sandlund: Bryr sig Sveriges regering ens om funktionsrätt? ]
