Det är ingen tvekan om att Lisas situation inte den vanligaste. Att hon nu, tack och lov, ändå får tillfälligt uppehållstillstånd i ett år och slipper skickas ut till ett land där hon inte kan språket, där hon inte har anknytningspersoner och från familjen där hon har rotat sig och sammanhanget där hon hör hemma, är ändå något slags minimum av vad är värdigt. Sverige har trots allt antagit barnkonventionen som lagstiftning. Men det faktum att den stipulerar att barns bästa ska sättas i främsta rummet i alla beslut ignoreras fortfarande. Ur den aspekten är inte Lisas fall unikt.
Det måste bli ett slut på godtyckligheten i myndighetsutövning kring barn. Det ska inte längre vara möjligt att säga ”jo jo, det står ju si eller så i lagen om barns rättigheter, men just nu vill vi gärna se en stram migrationspolitik så det väger tyngre”. Eller: ”visserligen säger barnkonventionen detta, men vi har helt enkelt inte budgetutrymme”. Just nu blåser det strama migrationsvindar – vilka andra vindar ska i framtiden tillåtas väga tyngre än barnkonventionen?
[ Åke Bonnier: Samhället sviker när Lisa utvisas ]
Inför att barnkonventionen skulle bli lagstiftning var det många som varnade för att det fanns en risk att det bara blev en papperstiger, ett spel för gallerierna, något som låter fint men som inte kommer följas i praktiken. Men finns det något viktigare än barns rättigheter? Och om myndigheter kan strunta i sådant som bevisligen är lag, varför ska medborgarna bry sig det minsta om att följa svensk lagstiftning?
[ 9-åriga Lisa får stanna i Sverige - “tack gode Gud att detta blev möjligt” ]
