Moderaternas och Socialdemokraternas onsdag i Almedalen blev ungefär som förväntad, men ändå inte. Sveriges statsminister, Ulf Kristersson (M), höll ett tal som spände över precis allt hans regering har gjort och vill göra. Det är som sig bör, men när Dagen lyssnade med flera som hört talet undrade man ändå över frånvaron av omnämnanden om konflikten i Gaza och antisemitismen i Sverige.
Det hade däremot oppositionsledaren, Magdalena Andersson (S), med i sitt tal. Å andra sidan fanns det ett uppenbart behov för henne att tydliggöra partiets hållning gentemot såväl Israel som Hamas efter Göteborgspolitikern Attenius uppmärksammade tal under firandet av Eid om att kommunen beslutat att bojkotta av Israel (vilket förvaltningsrätten sedan underkände eftersom det är i strid med kommunallagen). Hållbar fred och samexistens i tvåstatslösning blev Anderssons uppmaning.
Annars var det uppfriskande nog väldigt lite fokus på meningsmotståndare i både Kristerssons och Anderssons tal. Moderatledaren betonade på förmiddagen sin vilja att samarbeta med alla och markerade mot käbblet mellan S och SD. Men i S-ledarens tal samma kväll lös allt sådant käbbel med sin frånvaro.
Det var ett moderattal. Det var ett socialdemokratiskt tal. Som förväntat. Men att väljarna slipper tal med stort fokus på “men ni då” hör inte helt till vanligheterna. Men det är välkommet.
