Under senare tid har barns mobil- och sociala medievanor kommit att bli ett ämne för politikerna. Såväl Liberalerna som Kristdemokraterna vill se någon form av reglering – kanske av EU – för att minska barn och ungdomars användning av sociala medier.
Att barn riskerar att överutnyttja mobiler och sociala medier är sant. Men som så ofta är frågan om det inte är lättare se flisan i den andres öga än bjälken i sitt eget? Barnen i all ära – men hur är det med oss vuxna?
Att besöka till en lekplats nu för tiden målar upp en talande bild. Barn som gungar, springer och leker. Och föräldrar som med gamnackar står med huvudet ner i någon skärm. När barnen försöker få kontakt med sina föräldrar ska det mycket till för att få ens ett hummande svar. I kollektivtrafiken samma sak – vuxna ansikten som lyses upp av blåa skärmar. Inte ser det bättre ut i restaurangerna. Till och med i kyrkbänkarna ser man allt för ofta hur det smusslas fram en och annan mobil. Och allt detta ser såklart de unga.
Barn gör inte som man säger utan som man gör. Och vad vi vuxna gör är att vi spenderar mycket av vår vakna tid i våra mobiltelefoner. Något som barnen både ser och tar efter. Då spelar talet om ungas skrämtid mindre roll.
Regleringar av mobilbruk för unga kan som politikerna föreslår vara nödvändigt – speciellt i skolan – men det går inte att komma ifrån att det är vi vuxna som bär det övergripande ansvaret att vara goda förebilder om vi med någon form av trovärdighet ska tala om riskerna med sociala medier och mobiltelefoner. En bra början är att se över hur man själv som förälder använder sin mobiltelefon i hemmet och när man är runt barn.
