Sommartider är konferenstider. Från norr till söder fylls tält och hallar med lovsång och tillbedjan. Seminarier och ungdomshäng. Husvagnarna ställs till rätta och termosarna töms på kaffe vid uppställda vikbord. Gamla vänner möts, ber tillsammans och grillar ihop. Det är gemytligt. Andligt påfyllande. Och väldigt, väldigt svenskt.
På Dagens debattsidor pågår just nu en diskussion om svensk frikyrklighets utmaningar och möjligheter gällande pastorer födda i annat land. Det är ett intressant samtal som också väcker tankar om andra delarna av den frikyrkliga sfären. Inte minst den specifika kulturyttring som är konferensen.
Visst sker liknande typer av tältmöten även i andra länder. Men det finns också kulturer där våra svenska sommarkonferenser är något okänt. För den som inte vuxit in i eller bjudits in i att delta kan det vara ovant att börja åka. En tröskel för personer med andra referensramar och bakgrunder att delta i gemenskapen.
De fina minnen som skapas under sommarens möten kan, vid kyrkfikat, både bli en källa till inkludering för dem som var med och exkludering för dem som inte deltog. Ofta räcker det med att titta runt omkring sig. Är den här konferensen verkligen representativ för hur församlingarnas verksamheter ser ut? Ibland är svaret ja. Ibland finns det skäl att fundera om vi kan göra mer för att även de som kommer från en annan bakgrund ska känna sig välkomnade.
