För många som föddes in i ett kristet hem och som från unga år var med i en församling var barndomen en fin tid. År av trygghet och gemenskap. Barnatro, aftonbön och ungdomshäng. En tid man minns med värme. Men tyvärr är så inte fallet för alla.
När Aftonbladets Jessica Eriksson beskriver sin kristna uppväxt målar hon upp en bild av rigida regler och förbud. Om vuxenvärldens kontroll över allt det som hör tonåren till. Om profana CD-skivor som gav ångest och om vad som till slut blev en brytpunkt mellan henne och hennes tro.
Även för den som själv inte vuxit upp under samma förutsättningar som Eriksson kan det ändå finnas saker i hennes berättelse som går att känna igen sig i. Den kristna gemenskapen består av människor – ofullständiga människor. Även i sammanhang med de mest vällovliga av syften kan det osunda smyga sig in. Kyrkan är inget undantag. Därför är Erikssons – och andra personer med liknande upplevelser av sin tid i kyrkan – viktiga att lyssna på och reflektera över.
Kyrkans människor kan såra. Men kristna gör också mycket gott. Inte minst alla ungdomsledare som guidar, pastorer som inspirerar och äldre församlingsmedlemmar som kravlöst finns där. När man – vilket man bör – lyssnar på de såriga berättelserna är det viktigt att komma ihåg alla som minns sin kristna uppväxt som något positivt. En tid som gav trygghet och en grund att stå på. I tron och i livet.
