DET KRISTNA HEMMET, del 3 av 5 | Åsynen av naveln mitt på magen är en ständig påminnelse om att vi är beroende av och skapade till relation med andra. Den är tecknet på att hela vår existens hänger samman med våra föräldrar. Våra första näringsintag kom från vår mamma och under våra första år var vi helt utelämnade åt andras omsorg och omvårdnad. Precis som många av oss kommer vara beroende av andra i slutskedet av våra liv.
Idén om att vi är autonoma individer är en chimär och kommer aldrig bli något annat än en innehållslös dröm. En dröm som möjligen fungerar när vi känner oss starka.
Inte bönen som kräver utan den som är ett uttryck för relationen till någon utanför sig själv.
— Fredrik Wenell
Därför är ansvaret för barnet i hemmet ett uppdrag att ta på största allvar. Barnen är helt enkelt beroende av att vuxna vägleder dem. Barnet kan inte utelämnas åt sig själv och sin egen magkänsla. Det som brukar kallas magkänsla gör sig oftast påmint när vi är rädda, kära, nervösa eller riktigt hungriga. Och i inget av dessa tillstånd är vi särskilt tillförlitliga. Barnen behöver föräldrar, eller andra vuxna, för att lära sig att ha ett sunt förhållande till sina känslor och tillvaron de lever i.
Det viktigaste ett kristet hem kan lära sina barn är att be. Bönen är det yttersta tecknet på att hela vår existens är beroende av Skaparen, att vi har fått livet som en gåva.
I den romersk-katolska katekesen kallas därför hemmet för ”huskyrka”. Det är där barnen först lär sig att be. Hemmet ska vara ”en nådens och bönens gemenskap, en skola för mänskliga dygder och kristen kärlek”, säger katekesen. När illusionen om att barnen själva kan upptäcka livet med Gud utan vägledning inte håller behöver närvarande vuxna varsamt vägleda dem. Det kan ge dem möjlighet att formas till människor i Guds rike.
Men det är många gånger lättare sagt än gjort. Barn tas inte emot med ångerrätt och när de kommer är de på många sätt främlingar för föräldrarna. Att leva med barn, biologiska eller andra, är att ständigt leva i relation till en annan människas behov. Därför är det inte bara barnen som formas i det kristna hemmet, också föräldrarna formas genom att ge den omsorg barnen behöver.
[ "Det var onödigt att vi hade så hårda ramar gentemot våra barn." ]
Ibland sker formandet genom det oväntade och oönskade när livet drabbar oss. Barnen kan få sjukdomar som sliter sönder ett föräldrahjärta. Andra barn väljer bort den kristna tron trots att föräldrarna format en miljö där tron är självklar utan att vara tvingande. För andra blev aldrig längtan efter barn uppfylld, i stället drabbade den smärta som ofrivillig barnlöshet innebär. Livet blir inte alltid som vi hoppats.
Det är i de tillfällena som bönen, beroendet av Gud, blir som viktigast. Inte bönen som kräver utan den som är ett uttryck för relationen till någon utanför sig själv. Djupast sett är det vad bön handlar om och vad livet självt lär oss: Vi lever inte oberoende av andra utan alltid i relationer, yttest sett till Gud. Det påminner vår navel ständigt oss om.
