”Det är alltid bra att tala om saker, speciellt det som varit svårt.” Så kan det låta när man över en kopp kaffe lite snusförnuftigt diskuterar människors mående och deras relation till livet svårigheter. Att tala om det svåra kan såklart vara bra. I många fall rent nödvändigt. Men samtidigt är det – eller något – sällan så enkelt som man initialt kan tro. Ibland blir saker faktiskt värre av diskuteras. Där hade kanske tiden, eller att göra inget alls, egentligen varit den bästa medicinen.
Under lång tid var debriefing en vanligt form av terapeutiskt insats efter en större traumatisk händelse som drabbat flera personer. Exempelvis efter en skolskjutning eller en tågolycka. Debriefing är en form av gruppsamtal där alla i gruppen ges utrymme att berätta och ventilera om vad som hänt och hur man kände.
Det man upptäckte var emellertid att alla personer i debriefinggrupperna inte hade samma minnen och att de negativa känslorna kopplade till händelserna var olika starka hos olika individer. Det som då ofta skedde var att när de som hade starka negativa känslor delade med sig av sina berättelser till gruppen blev de som egentligen mådde relativt ok påverkad av de starkare negativa upplevelserna. De som klarat sig bättre, rent emotionellt, mådde då sämre av att prata och lyssna i grupp. Helt i onödan förvärrades den psykisk ohälsan – trots insatsens goda intentioner.
[ Steven Crosson: Nej det finns ingen psykisk ohälsa pandemi ]
I dag vet vi att många typer av behandlingar – såväl medicinska som psykologiska – som initialt kan verka vettiga kan ha oväntade eller rent av negativa effekter. Därför är det alltid viktigt att man är iakttar viss försiktighet och noga följer forskning och vetenskap så att inte lidande skapas. Det gäller såväl inom hälso- och sjukvården, inom själavården som när förslag kommer från politiken.
Många är de politiker som talat om ”den ökande psykiska ohälsan”. Dock är det svårt att hävda att den psykiska ohälsan verkligen ökar – i alla fall om man ska följa forskningen. Men en mening som hamras in tillräckligt många gånger tenderar ju att tagen för sanning – oaktat verkligheten. Och om det nu tas för sant att den psykiska ohälsan ökar – vilket den inte gör – så måste man väl göra något åt det? Det är då de enkla lösningarna gör entré.
Psykologen Siri Helle har sedan några år kampanjat för att föra in psykisk hälsa på schemat. Elever har enligt kampanjen en ”rättighet” till undervisning i psykisk hälsa. Den är vad kampanjer gäller en framgångsrik aktion och har lyckats få med sin flera tunga organisationer på tåget, inklusive Rädda barnen, Suicide zero och RFSL ungdom. Det är lätt att förstå att välvilliga organisationer väljer att ansluta. Vem ser sig inte som en motståndare mot psykisk ohälsa? Och nu hakar även politikerna och Kristdemokraterna på.
Socialminister Jakob Forssmed (KD) föreslog under Järvaveckan att elever inom ramen för idrott och hälsa ska få 10 timmars obligatorisk utbildning i psykisk hälsa. En idé som, likt debriefing, till en början kan låta vettig men riskerar att ge små, eller till och med motsatta effekter.
En stor metastudie brittiska The Lancet pekar resultaten på att psykisk-hälsa-interventioner i skolan inte ger några egentliga effekter på depression eller suicid – trots den tid och de pengar som läggs ner i insatserna.
I en annan studie på gruppinsatser riktade mot tonåringar visade det sig att insatserna snarare ledde till ökat utåtagerande och droganvändning.
Ibland är det bättre att göra för lite än att göra för mycket.
— Steven Crosson
Även Skolverket – som pekar på forskning från Linköpings universitet – säger att det är oklokt med socioemotionella program i skolan riktade till alla elever. De program som redan i dag ges på vissa skolor tenderar att inte vara individanpassade utan i stället rikta in sig till hela gruppen – oavsett elevens behov. De verkliga problemen riskerar att nedtonas till förmån för manualer och färdigskrivna program.
Det hindrar dock inte aktivister, organisationer och politiker för att argumentera för psykisk hälsa på schemat. Men det finns när det gäller sjukvård i allmänhet och psykisk ohälsa i synnerhet en paradox: Ibland är det bättre att göra för lite än att göra för mycket.
Om man nu verkligen menar allvar med att hjälpa barn och unga med psykisk ohälsa vore det välgörande om barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) får i stället adekvat med stöd, fokus och resurser. Så att den som faktiskt behöver stöd får hjälp av god kvalitet, bygd på evidens, i rätt tid. Köerna till BUP är i dag för långa. Däri ligger det verkliga problemet. Inte att det talas för lite om psykisk ohälsa under skolidrotten.
[ Steven Crosson: Välkommen till BUP var god dröj ]
