I de tidigare delarna av ledarsidans sommarserie om det kristna hemmet har familjen, paret och barnen i hemmet förståtts utifrån Guds rike. Men det är många familjer som kraschat trots, eller ofta på grund av, tjänsten i Guds rike. Många är de missionärsbarn som berättar om hur de känt sig övergivna. Pastorsfamiljer som fått bryta upp från en stad för att kallelsen i Guds rike tvingade dem vilket kan ha lämnat barnen med djupa sår och i värsta fall har lett till splittrade familjer. För att inte tala om alla som engagerat sig så till den milda grad att familjelivet långsamt förtvinat.
Idealet om att följa Guds rikes värderingar verkar inte hålla i mötet med verkligheten, eller?
Jag har i en tidigare artikel (hösten 2020) skrivit att en skilsmässa egentligen är ett slags temperaturmätare för hur relationerna fungerar i församlingen. Jag refererade till Equmeniakyrkans kyrkoledare Karin Wiborn som i en artikel berättar att den separation hon gick igenom gjorde att andra öppnade sig om problem i sina relationer.
Vi kan vara säkra på att alla hem sliter med sina relationer från tid till annan.
— Fredrik Wenell
Kan det vara så att idealet om att ett kristet par ska hålla ihop hela livet gör att gör att vi drar den felaktiga slutsatsen att det därför inte ska få finnas några problem? Allt ska vara bra och relationen på topp. Ofta tycks antagandet vara att om barn och andra främlingar, som jag skrev i del två, ska kunna välkomnas bör relationen vara på topp.
Men är det inte här problemet finns? Det är egentligen inte fel på idealet utan på att vi tror oss kunna nå, och förväntas ha nått, idealet. De missionärer, pastorer och församlingsmedlemmar som slet gjorde det för att nå upp till ett ideal som uppfattades vara inom räckhåll. Om de inte nådde upp antogs orsaken vara att de inte var tillräckligt överlåtna eller bibliska.
Men det är värt att minnas att Guds rike inte har kommit, men väl börjat komma. Gud håller på att upprätta sin skapelse, men är inte färdig. Det betyder att när det kristna hemmet förstås som en del av Guds rike är det något ofullständigt men som kommer att upprättas.
[ Frida Park: Om kyrkan tiger vem ska då vägleda i kärlek ]
Vi kan vara säkra på att alla hem sliter med sina relationer från tid till annan. Och med den vetskapen behöver vi på den här sidan evigheten tala ärligt om det som är. Det är ljuset och sanningen som gör oss fria, inte det dolda. Vi behöver helt enkelt släppa varandra nära, på ett sunt sätt dela våra liv med varandra. Inte bara det som är bra utan också det som smärtar.
Det vet vi, men ändå är vi ofta rädda för att blotta oss – bland annat på grund av de ideal vi målar upp. Trots att vi öppnar oss för varandra med vår smärta kommer tyvärr hem att krascha. Men att dela är ändå en styrka, något som till och med kommer kunna rädda äktenskap.
Det är värt att komma ihåg Paulus ord från Romarbrevet om Guds oändliga godhet och tålamod. Det är inte den fullkomliga och rena gemenskapen som kommer föra människor till upprättelse utan den barmhärtiga. De som tar emot varandra i tålamod, kärlek och att tala sant om det som är.
