Aldrig har det varit mer spännande att vara kyrka i Sverige än nu. En sakta revolution har omformat Europa och fört oss i sekulär riktning. Kyrkan har under många år fått en mer undanskymd plats med mindre inflytande. Kristna är till synes i underläge.
Men det som händer nu är att kyrkan inte längre kan anses bära särskilt stort ansvar för samhällsutvecklingen. Nu måste snarare förespråkare av en sekulär världsbild och av en samhällssyn där tro och religion ges en minimal plats i tillvaron träda fram och stå till svars för utvecklingen. Har liberalismen som projekt den bärkraft som krävs för att ett samhälle ska fungera? Kan samhällsaktörer i dag ge svar på djupare frågor som vi människor bär på och som ger hälsa och mening?
Vår tids utmaningar är stora. Kyrkor och samfund pekar återkommande på klimatfrågan, ensamheten, gängvåldet, det spända världsläget och psykisk ohälsa som jättar som likt Goliat hotar att besegra och ta befolkningen som slavar.
Vad är det sekulära svaret på vår oro? Får socialliberaler, konservativa, humanister eller högerradikala förespråkare dessa frågor? Låt oss som kyrka gå i dialog med samtiden om detta. Inte för att sätta dit någon, utan för att lyssna in och förstå. Men också för att frimodigt förmedla det som alltid har varit den kristna trons evangelium: Nåd, hopp och varje människas värde.
[ Fredrik Wenell: Föräldrar behöver lära barnen att be ]
Framväxten av medier som en granskande statsmakt har varit en välkommen del av demokratiseringen av Sverige. Men medier finns inte främst för att ge nåd utan för att ställa till svars. Med sociala medier har ansvaret för vad som publicerats dessutom nästan helt pulveriserats. Starka normer om vad som gör en människa vällyckad, vilka misstag man inte får begå och rimligheten i att med alla möjliga ordalag döma andra etableras främst i dessa redaktörslösa forum.
Mitt i denna oförlåtande mylla finns kyrkan i dag med ett budskap om nåd. Att likt i kyrkan regelbundet mötas för att ta emot Ordet och böner om kraft från den Gud vi tror gett allt liv, är läkande nåd. Att i nattvarden bli del av den berättelse som viskar i våra öron att det finns förlåtelse och upprättelse - inte på grund av det du åstadkommit utan det Kristus åstadkommit - befriar. Nåd förankrad i Guds handlande genom historien. Ryms nåden i en sekulär världsbild? Utifrån vilken grund i så fall?
För bara några decennier sedan var optimismen stor. Murar föll mellan öst och väst. Ett nytt Europa med frihet och öppna gränser växte fram. Vi människor åstadkom storverk tillsammans. Genom gemensamma insatser sattes stora milleniemål och utvecklingsoptimismen var stor i en tidvis euforisk stämning.
En dag kommer Gud göra allting nytt och utrota alla makter och krafter som förstör och korrumperar.
— Öyvind Tholvsen
Nu är tonen en annan. Optimismen inför framtiden visade sig bygga på en optimism om människans natur som helt enkelt inte verkar hålla. De som enbart satte sitt hopp till människan är i dag mer tvivlande än euforiska. Optimism är något annat än hopp. Optimism är valet att se saker från den positiva sidan. Det kristna hoppet däremot, är förankrad i en berättelse som sträcker sig tusentals år tillbaka i tid, i berättelserna om den Gud som bryter in i vår värld. Det har också sin fästpunkt i framtiden. En dag kommer Gud göra allting nytt och utrota alla makter och krafter som förstör och korrumperar. Vilka fästpunkter för hopp har en sekulärhumanistisk livssyn?
Helt avgörande för att vi ska få ett gott samhälle är ytterligare en faktor där det finns skäl för kyrkan att vara frimodig: Förankringen av människans okränkbara värde. Ställ frågan varför en människa har ett unikt värde och du får troligtvis famlande svar. Kyrkan däremot förankrar människans värde i såväl skapelsen som frälsningen.
Vi har blivit till av en Gud som ville oss och gav oss drag som är hans. Men även Jesu lidande, död och uppståndelse är fästpunkter för människans värde som spikas fast i djup kärlek till oss. Berättelsen är så ogripbar i sitt mysterium att ett helt liv går åt att ta in den. Samtidigt är den så greppbar i sin enkelhet att ett helt folk kan omfatta den. Hur ser ett alternativt ankarfäste för människans värde ut i dag?
Detta är civilisationsbärande budskap som kan få sin stora renässans. Församlingar i Europa går en spännande tid till mötes. Vi kan förankra människans värde, hoppet och nåden på trovärdiga sätt. Det efterfrågas. Men församlingar måste också leva ut konsekvenserna av detta stora evangelium i vardagsliv. Där är utmaningen.
Kyrkans nya ställning i samhället är inte ett hinder utan vår stora tillgång. Kyrkan är som sundast och starkast när hon likt Kristus kommer underifrån.
