Människan omges av maskiner. De tvättar våra kläder. De transporterar oss. De klipper vårt hår. Så långt inget nytt. Men vad som är nytt är vår relation till våra maskiner. Den blir allt mer familjär.
I de hem där det finns en liten robotdammsugare som sopar undan kaksmulor och dammråttor är det inte ovanligt att säga tack efter utfört arbete. Eller att det ropas ett litet hejdå när man går hemifrån. Få är de robotgräsklippare som inte fått ett namn. Vi människor har i takt med att maskinerna blivit allt mer avancerade och kommit allt närmare oss förmänskligat dem.
En del av orsaken till att vi tolkar maskinerna som allt mer mänskliga är ett fenomen som kallas pareidoli, det vill säga människans sökande efter mönster och ordning. De där molnen kan tolkas som en giraff. Den där kaffesumpen blir en pekande hand. Och de där lysdioderna på gräsklipparen blir ett par ögon på ett mekaniserat, vänligt ansikte.
I takt med att robotarna kommer bli mer användbara, tillgängliga och prisvärda kommer med all sannolikhet våra känslor till maskinerna bli allt starkare. Det är en sak att byta ut en trasig gammal vanlig dammsugare. Men en framtida robotiserad hemassistent som med ett empatiskt tonfall som frågar dig hur din dag har varit; kommer vi kunna göra oss av med den med samma lätthet när den gått sönder?
En brödrost har ingen själ.
— Steven Crosson
Vad framtiden innehåller är alltid svårt att sia om, men om den tekniska utvecklingen fortgår enligt vad många menar kommer en etisk diskussion om vårt förhållande till maskinerna antagligen att bli en stor fråga. Ska robotarna få rösträtt? Vad händer om någon förstör en robot eller raderar ett program? Ska robotarna begravas? Ska de döpas? Kan en robot synda?
Det är viktigt att inte låta sig svepas med i den optimism som finns inför digitalisering och robotisering. Maskiner är verktyg som kan hjälpa och underlätta. Men en brödrost har ingen själ. Den är skapad av människor och består av plåt och trådar. På det sättet skiljer den sig inte mycket från en avancerad robot eller en algoritm.
Maskinerna och datorprogrammen kommer aldrig kunna uppnå något som ens liknar ett människovärde då vi och de skiljer oss åt i våra grundfundament. Maskinerna är ren materia. Människan är något mer.
Det är svårt att se att den kristna, icke-materiella världsbilden, tyst kommer kunna acceptera en värld där människor och avancerade maskiner blir jämställda. Om det i dag finns en motsättning mellan kristna och sekulära och synen på livets skapelse och abort kan detta ge en föraning i konfliktytan mellan synen på materiellt/digitalt och biologiskt liv.
I takt med att utvecklingen går framåt och de avancerade robotarna kommer att bli vanligare kommer denna typ av allvarliga etiska och teologiska diskussioner bli nödvändiga. Men redan nu är vi flera som i alla fall behöver börja reflektera över vad den allt mer vardagsfamiljära tonen och relationen med gräsklipparen faktiskt innebär.
