Det är angeläget för kristenheten att vara vaksam så att inte polariseringen tar över. Det gäller inte bara samhället i stort, även i Guds hus gapar klyftorna många gånger djupa och till synes oöverskridbara. Men det är inte detsamma som att sluta stå för något. Inte liktydigt med att kompromissa med sanning eller själ för konsensus skull. Exempelvis har kyrka som inte längre tror eller predikar Guds ord inte mycket till existensberättigande. En kyrka kan ju aldrig reduceras till en fin förening vilken som helst.
Den här ledarsidan har tidigare skrivit om utmaningen att bevara troheten till Gudsordet och samtidigt vara relevant i samtiden. Men utmaningarna är flera. Hur tar man ställning och hålla fast vid tron utan att hemfalla till kärlekslöshet? Utan att döma andra? Det är inte omöjligt, även om sociala medier vittnar om motsatsen.
Vi behöver inte ens snegla mot andra sidan av Atlanten, mot vad som sker mellan kristna trossyskon i USA i valtider, för att få syn på polariseringens beska frukter. Det finns gott om exempel även i Sverige. Oavsett om vi talar om politiska spörsmål eller trosfrågor – centrala eller perifera – behöver vi ha en medveten strävan att kombinera nödvändiga och avgörande ställningstaganden med nyfiket lyssnande gentemot den som tänker, tycker eller tror annorlunda. Ibland leder det till nödvändiga korrigeringar av den egna riktningen, men framför allt skapar det en större förståelse och möjlighet till respektfulla möten och samtal. En motkraft till polariseringen.
