Det här är den sista delen i ledarsidans sommarserie om det kristna hemmet. Serien har handlat om vad det innebär att förstå det kristna hemmet utifrån Guds rike. Men en elefant klampar fortfarande omkring i ett av rummen i det kristna hemmet. Elefanten är församlingen. Församlingslivet och livet i hemmet tycks så ofta hamna på kollisionskurs.
Ett exempel är att de allra flesta familjer till och från har utmaningar med att få barnen att följa med till kyrkan. Det mutas med både det ena och det andra. Och när barnen blir så stora att de klarar sig själva inser de gammalvuxna att de faktiskt också vill göra andra saker än att gå till kyrkan.
Hemmet är inte något avskilt vid sidan av församlingen utan en del av gemenskapen.
— Fredrik Wenell
Är inte det lite märkligt? Om Guds rike är som det berättas om i evangelierna borde väl alla kristna vilja ge sitt liv till det? Ofta söker vi i frikyrkliga sammanhang förklaringar i att allt löser sig om vi ber mer, överlåter oss mer eller läser Bibeln mer. Individen behöver ändra sig och göra mer, men är det verkligen där problemet ligger?
Förklaringen finns nog snarare i djupare strukturella orsaker som handlar om tiden.
Grovt sett kan vår tid dag delas in i fyra tårtbitar – arbete, institutioner, fritid och hem. De förändrade familjemönstren som beskrevs i den första artikeln (2/7) handlade bland annat om att produktionen har flyttat ut från hemmet och förändrat vårt förhållande till tid. En skillnad som då inträder också mellan den offentliga och privata tiden.
Vi lämnar hemmet när vi arbetar och hamnar i en konkurrenssituation om tiden. Det gör också något med relationen till barnens tid. När de vuxna arbetar lämnas barnen på olika former av institutioner. De möts av kompetenta pedagoger som tar över fostran från föräldrarna. Pedagogerna som tar över fostran är en del av den offentliga tiden.
[ Kyrkor som inte vågar vara politiska borde fundera över sin existens ]
Den tredje tårtbiten handlar om fritiden och de intressen vi ägnar oss åt. Många familjer löser det genom att barnens fritidsintressen också blir familjens för att skapa en gemensamhet. Horder av idrottsföräldrar eller kulturföräldrar följer minutiöst sitt eget barn på planen eller på scenen. Allt fokus hamnar på barnet och runt det snurrar en stor del av familjens fritid. Det finns mycket gott i det, inte minst de vänskaper som formas mellan föräldrar, men att barnens fritidsaktiviteter utgör fokus för hela familjen är något delvis nytt.
Hemmet utgör den fjärde tårtbiten. Det tillhör den privata tiden dit familjemedlemmarna kan dra sig tillbaka för att få vila och lugn och ro. Hemmet blir skyddet från en offentlighet som ibland blir påträngande och pressande.
I vilken av dessa tårtbitar hör församlingslivet hemma?
Svaret för de allra flesta – om man inte är pastor, diakon eller ungdomsledare – är fritiden. Vi har i Sverige lärt oss att föreningsformen är den givna formen för församling och som sådan konkurrerar den med engagemang i andra föreningar. Församlingslivet hamnar på så sätt i den offentliga sfären medan hemmet hamnar i den privata.
Uppdelningen mellan den offentliga och privata tiden behöver utmanas. I den tredje delen av serien berördes kortfattat att den romersk-katolska kyrkans katekes benämner hemmet som huskyrka. I det ligger en hemlighet. Hemmet är inte något avskilt vid sidan av församlingen utan en del av gemenskapen.
Vi behöver helt enkelt förändra sättet att tänka om församlingen. Den är inte något vi går till utan något vi alltid är en del av.
[ I dag känner jag ingen skam över att vara singel ]
För att göra det behöver församlingar skapa praktiker som hjälper oss att koppla ihop hemmets tid med församlingen. Det kan handla om boendegemenskaper men kan också vara något så enkelt som att ha bönegrupper, husförsamlingar eller cellgrupper som inte bara möts för att be och läsa Bibeln utan också för att äta tillsammans, hjälpa varandra med vardagliga bestyr. Och här har lantisar ett stort försprång medan storstadens utbud och avstånd utgör en betydligt större utmaning.
Ett kristet sätt att tänka om tiden behövs. Vi äger inte vår tid utan har fått den som en gåva. Och i tiden lever vi inte oberoende av varandra utan alltid i ömsesidighet och beroende, vilket bilden av församlingen som en kropp är ett uttryck för. Relationer tar tid och behöver därför något som skapar ramen för livet. För kristna är det Guds rike.
I hemmet är det också svårare att över tid upprätthålla höga ideal. Därför är det evangeliet är barmhärtighet och nåd. Därför är den trofasta överlåtna relationen utgångspunkten för ett hem i Guds rike. Löftet om att paret står kvar hos varandra i barmhärtighet och nåd utgör en trygghet inte bara för dem själva utan också för barnen, församlingen, vänner och samhället.
