Det är en samtida dogm att religion och politik inte ska blandas samman. Det är såklart fel. En persons tro kommer obönhörligen att påverka synen på mänskliga relationer, pengar eller på staten. Idén om att religion och politik ska hållas åtskilda gör att det oftast är den politiska ideologin som får avgöra hur kristna ska se på politik. Det skapar motsättningar mellan kristna som inte har med tron att göra, utan politisk färg.
Det är nästan så att Paulus ord i första Koritintierbrevet har blivit normerande för samtidens kristna debatter. “‘Jag hör till höger’ eller ‘Jag hör till vänster” eller ‘Jag hör till Kristus’”. Men samma fråga som Paulus ställer till församlingen i Korint: ”Har Kristus blivit delad?” riktar han till dagens kyrka.
[ Starka reaktioner på biskopen syn på flygande ]
Kristna kan dra olika politiska slutsatser i sakfrågor men i dag tycks en persons politiska ideologiska hemvist vara mer avgörande för politiska ställningstaganden än Jesus. För Paulus skulle det vara som att sätta vagnen framför hästen. För honom kom Kristus före allt annat.
Jesus går varken att placera på den politiska höger- och vänsterskalan eller på den så kallade GAL-TAN-skalan.
— Fredrik Wenell
Ett exempel är reaktionerna på den intervju Dagen gjorde med en av Evangeliska frikyrkans ledare: Ingemar Fors (22/7). I intervjun menar han att kyrkan behöver bli mer profetisk i klimatarbetet. En del av kommentarerna i sociala medier gick ut på att han gjorde ett typiskt ställningstagande åt vänster. De invände att en kyrkoledare först och främst ska ägna sig åt människors frälsning, inte politik.
Klimatfrågorna uppfattas ofta som vänster. Om det blir den enda fråga där kyrkan hörs i politiken och om kyrkornas förslag alltid är olika former av inskränkningar av individers friheter eller att stater ska få mer makt är det inte ett orimligt antagande.
Men kristet klimatengagemang är påbjudet som en del av Guds frälsningsplan. Därför är arbetet för en hel skapelse en del av frälsningen, precis som en av de centrala evangelikala teologerna, John Stott, hävdar i sin sista bok Lärjunge: att skapelseomsorgen är en del av lärjungaskapet.
Den som invänder mot kristnas engagemang för klimatet missar också att den första uppmaningen mänskligheten får i Bibeln är det så kallade kulturuppdraget. Det vill säga att använda skapelsen på ett kreativt sätt men utan att förbruka den. Kyrkorna behöver därför vaka över så att klimatengagemanget inte kidnappas av den politiska vänstern och riskerar att polarisera kyrkan än mer.
Jesus går varken att placera på den politiska höger- och vänsterskalan eller på den så kallade GAL-TAN-skalan (förenklat: progressiva eller konservativa värden). Jesus talar både om Faderns omsorg om sparvarna och om att ta hand om sina tillgångar på ett ansvarsfullt sätt.
Det är därför viktigt att inte låta politiska ideologier vara styrande för kristnas samhällsengagemang. Frågan för kristna ska alltid vara hur det goda livet ska gestaltas i samhället utifrån Jesus, ibland kan det se ut att luta lite åt höger och ibland lite åt vänster. Men den goda vägen är alltid att följa Jesus.
[ Lennarth Hambre: Inbilla er inte att klimatet kan räddas utan uppoffringar ]
