I en av mina första kröniketexter från 2016 i den här tidningen, skrev jag om att jag hade kunnat tänka mig att gå i ett 1 maj-tåg efter attacken mot Utöya, i solidaritet med alla unga AUF-are som mördades och skadades där. Betyder det att jag är socialist? Att jag står bakom allt som står i det norska socialdemokratiska ungdomsförbundets program? Nej, men ett sådant deltagande skulle onekligen väcka en hel del frågor. Då är det upp till mig att klargöra varför jag deltar och vad jag står bakom och inte.
Liknande frågor har väckts efter att Karin Wiborn, biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan, gick i Prideparaden i Stockholm i år. Nu är det inte första gången Wiborn deltar, men när frågor uppstår – om varför samfundets (snart) yttersta kyrkoledare deltar och vad ledarskapet står bakom och inte – då är det en pedagogisk uppgift, och plikt, att klargöra sin inställning. Särskilt så med de ständigt återkommande kraven att kyrkokonferensen ska ställa sig bakom att vigande av samkönade par inte längre ska vara ett val utan en plikt.
Det är felaktigt att tro att alla som har frågor om Wiborns och Equmeniakyrkans deltagande i Pride är homofober. Legitima frågor kan man ha, oavsett hållning. Jenny Dobers, regional kyrkoledare inom Equmeniakyrkan, ger sin förklaring till varför hon deltog i Pride i en debattartikel i Dagen. Om det ger tillräckliga svar är upp till samfundets medlemmar att avgöra.
[ Hemen Derki: Equmeniakyrkans medverkan i Pride skapar onödig friktion ]
