I Sverige har vi en av världens högsta skattesatser. Det innebär att löntagare varje månad får mindre kvar i plånboken varje månad än vad man får i många andra länder. Å andra sidan finansieras vård, skola och omsorg solidariskt, via skattsedeln. Internationellt lyfts Sverige och landets generösa föräldraledighet ofta fram som ett föredöme. Och vi ska vara stolta över det som fungerar bra. Men när det uppenbart är så att mycket inte fungerar och människor drabbas behöver kristna höja sin röst, som Frälsningsarmén gjorde nyligen.
Nödropet om barnfamiljers situation måste hörsammas. Särskilt ensamstående drabbas hårt när det är bistra tider. Det smärtar att inte kunna låta barnen äta sig mätta, ordna regntäta kläder så att barnen inte blir blöta på förskolan eller köpa (begagnade) datorer så skolbarnen kan göra den digitala läxan hemma.
Det är i det här läget mången svensk vanemässigt ropar: Höj bostadsbidraget! Höj barnbidraget! Höj socialbidraget! Det är förståeligt. I Sverige har vi ett system. Och vi tror att ofta att det svenska är det bästa. Är det verkligen så? Är det inte snarare så att det ibland är nödvändigt med en sund systemkritik, särskilt från kyrkligt håll?
Väldigt få svenskar opponerar sig mot att solidariskt bidra till grannens sjukpeng under cancerbehandlingen eller en skola i världsklass. Men när vården fallerar, när skolan krisar och tågen slutar gå, hjälper det föga att politiker utropar att det är ”häftigt att betala skatt”, något både Mona Sahlin (S) och Anders Borg (M) uttryckt.
Någonstans går smärtgränsen för vad som är rimligt att betala i skatt. När medborgarnas ibland surt förvärvade pengar slösas bort – till exempel på onödig byråkrati, partyresor för politiker eller obskyra forskningsprojekt – minskar förtroendet för systemet. Någonstans blir skatten för hög för den enskilde som får svårt att klara av sina levnadskostnader. Särskilt i inflationstider.
Men systemet har de pengar det har, pengar från löntagarna, även låginkomsttagare. Politik är visserligen det möjligas konst. Skruvas det på lite mer i ena änden, skruvas det dock åt i den andra. Och nu är det många som ropar efter ökat flöde från staten. Sveriges kommuner och regioner varnar för att skola och vård tvingas skära ned. Sveriges infrastruktur är eftersatt. Investeringar för att öka energiförsörjningen är nödvändiga (för att nämna några exempel).
Systemet är ansträngt. Ska det få mer pengar behöver skatten höjas. Även det är naturligtvis fullt möjligt. Men drabbar det redan hårt ansträngda medborgare med tunn plånbok är det snudd på orättfärdigt.
Jesu uppdrag till kristna att hjälpa faderlösa och änkor gavs inte i första hand till en välfärdsstat utan till varje enskild kristen.
— Frida Park
De lärde (läs: politikerna) lär fortsätta debattera var gränsen går för vad som är rimligt att betala i skatt. Och kristna kan ha olika syn. Men det är slående hur sällan krav på minskad stat och bättre förvaltade medel följer på larm om utsatta som drabbas hårt. Ändå är det också viktiga verktyg att ta till. För Kyrkans del gäller ju även att möjligheten att hjälpa ökar om fler kan och vill ge mer av sin inkomst.
En alltför hög skattesats riskerar att verka passiviserande. Inte heller Kyrkan är immun mot nånannanismen. Har grannen blivit arbetslös är inte den kristnes enda möjlighet att hänvisa till kommunen. Saknar Tyra, 91, vänner är inte den kristna grannens enda möjlighet att ringa kommunen och begära en kontaktperson som kan dricka kaffe med Tyra en gång i månaden. Står det unga paret utan bostad kan kyrkan kanske göra mer än att hänvisa till kommunens bostadskö?
[ Finansministern efter Frälsningsarméns larm: Det blir bättre ]
Jesu uppdrag till kristna att hjälpa faderlösa och änkor gavs inte i första hand till en välfärdsstat utan till varje enskild kristen. Därför måste Kyrkan vaka över så att den aldrig överlåter sitt gudagivna ansvar till staten.
Varför hörs inte fler krav på effektiv hushållning, på att inte slösa med skattemedlen? Varför hör vi inte fler ställa krav på att banta statsapparaten och till exempel ifrågasätta om Sverige behöver alla sina 367 myndigheter? Varför så få krav på att rensa upp i ett komplicerat och förhållandevis föråldrat bidragssystem? Ändå är enigheten stor om att solidariskt finansierade medlen ska gå till dem som behöver dem – inget annat!
När hörde vi senast en kyrka eller parakyrklig organisation efterfråga skattesänkningar för dem med lägst inkomster? För dem som behöver vända på varenda krona för att få inkomsten att räcka hela månaden, inte minst fattigpensionärer och barnfamiljer?
Kyrkan måste fortsätta slå larm när utsatta drabbas hårt. Men hon bör minnas att bidragshöjningar faktiskt inte är det enda alternativet. Även om ”sänk skatten” för en del känns som att svära i kyrkan.
[ Frälsningsarmén slår larm: Många barn har knappt råd att börja skolan ]
