I efterdyningarna av diskussionerna om OS-invigningen var det en aspekt som skapade bitter eftersmak. Upphovsmannen Thomas Jolly kan inte kan ha varit okunnig om att scenen av en del skulle kunna tolkas så som den gjorde, med en udd mot kristna.
Efter inslaget med halvnakna figurer som var utplacerade som om de gestaltade Leonordo da Vincis Nattvarden sattes snabbt ett paradigm, inte minst i Sverige, att de enda som kunde ha något att invända mot inslaget var homofoba stockkonservativa religiösa typer. Ingen annan anledning kunde finnas till att tycka att inslaget gick över gränsen. Det stämmer inte.
På våra breddgrader tror många att när hånet riktas mot kristna sparkas det uppåt (vilket är något slags hederskodex för bra satir – att aldrig sparka nedåt). Så inskränkta är vi tydligen till mans, i vår privilegierade tillvaro, att många svenskar inte vet att kristna trakasseras, misshandlas, kidnappas, diskrimineras över stora delar av världen – för sin tros skull. Som i OS-tävlande Nigeria där 63 kristna massakrerades i torsdags. Som tvåan i medaljligan, Kina, där konvertiter hotas och riskerar misshandel. Som Nordkorea, med sex medaljer i Paris, som toppar ligan över länder där kristna förföljs.
Om invigningens Dionysosfest var tänkt att gestalta inkludering och mångfald var det onödigt att ens öppna för möjligheten att den skulle kunna tolkas som en satir av den kristna trons viktigaste sakrament.
[ Attackerna mot kristna i Kongo ökar ]
De flesta kristna rycker på axlarna. De har viktigare saker att göra än att uppröras, eller ser inte det upprörande. Ännu ett exempel på västerländsk tondövhet – vi har sett det förut. Men det är inte konstigt att andra reagerar. Inte konstigt att det blir reaktioner på satir som uppfattas förlöjliga vad miljoner människor fängslas och mördas för håller för heligt. Det blir väsentligen svårare att skratta om man har en mamma, en kusin, en son som drabbats av förföljelse för sin tros skull.
Det är ett faktum att förföljda kristna ofta är en blind fläck i Sverige. Det är knappt en nyhet när till exempel kristdemokratiska riksdagsledamöter i interpellationsdebatt lyfter förföljda kristnas situation och till svar får rena avfärdanden från socialdemokratiska statsråd. Vem bryr sig? Alldeles för få.
[ 13 präster och diakoner gripna i Nicaragua på en vecka ]
Samma fenomen syns även i den dagliga medierapporteringen. Bara de senaste dagarna kom ännu ett standardexempel: Medier rapporterar om den fruktansvärda situationen i Bangladesh där hinduer förföljs av islamister på ett fruktansvärt sätt. Självklart ska alla religiösa minoriteter skyddas. Men varför så få rapporter om hur utsatta kristna är i landet?
Ökad kunskap behövs för att motverka religionsanalfabetismen som tyvärr riskerar att slå över i farlig kristofobi. Berättelserna måste nå ut, de viktiga frågorna måste ställas och de bortglömda perspektiven skildras. Det kan då och då innebära att man får stå ut med att kallas humorlös eller lättkränkt moralist, men det är det ett lågt pris att betala. Särskilt i jämförelse med alla dem som tvingats betala med sitt liv för sin tros skull.
[ Kina drar åt tumskruvarna på kristna och andra religioner ]
